To be, or not to be?

I alla Shakespeares teaterstycken återkommer samma fråga: ”To be or not to be?” Frågan om tillvarons mening. Frågan som i regel ligger latent i allas våra liv, mer eller mindre. Eller?!

– Har du svaret? Eller tänker du helt enkelt inte på meningen?

Jag gör det. Ofta! Mestadels med en god känsla av att oavsett vad meningen är, så är livet rätt okej ändå nu igen. Detta trots att jag inte riktigt åter har hittat den där inre rösten och livsriktningen jag hade, och som det t.ex. ofta talas om i ”Sommar” i P1. Alltså en inre röst som stakar ut vägen framåt och pekar mot ett bestämt mål.

Ibland känner jag ändå ett flow. Flyt alltså, trots att jag inte har ett bestämt mål längre. Flow, som en känsla av att vara på en behaglig resa trots att jag inte vet vart jag ska.

Jag TRODDE att jag visste vart jag skulle, då för drygt fem år sedan. Men efter att jag fråntagits min livs-uppgift, att vara specialist på jobbet, så blev jag vilse. Helt vilse!

– Ja, jag hör era protester!! Jobbet kan väl ändå inte vara ens livs-uppgift?

Jo det kan det tror jag, och ÄR för många liksom det var för mig, -eftersom mitt f.d. arbete var det i livet som kittlade mitt intellekt allra mest.
Ett arbete som var komplext med både logik och matematik -inblandat, liksom beteende-vetenskap och -pedagogik i mötet med både -medarbetare och patienter.

Ett utmanande problemlösande klurande, med ständig inlärning av ny teknik och nya vetenskapliga upptäckter. Jag kände mig oerhört stimulerad, viktig och behövd och -saknar den känslan kolossalt.

Förlusten känns som en tung sorg och ingen annanstans har jag, än så länge, hittat ett nytt eller ett lika -kittlande arbete som ersättning.

 Trots att jag efterföljande har -provat många nya arbetsuppgifter och arbetsplatser.
I mitt sökande har jag varit både destruktiv och konstruktiv under krisåren. Mänsklig helt enkelt!
Jag har framgångslöst sökt upprättelse och samtidigt rustat mig med ytterligare kunskap genom studier. Jag har därutöver samlat ihop en bra verktygslåda. Mina mantran t.ex. och mina årsambitioner. En ambition för varje kalenderår, som t.ex. att vara mera i naturen 2016 då jag började vandra Gotland runt och besteg Kebnekaise. Tillsammans har dessa mantran och ambitioner bildat livstrådar för mig och sakta hjälpt mig att -acceptera arbetslivstraumat som jag utsattes för 2014. Livstrådarna har burit mig när krafterna sviktat under krisbearbetningen.

Människor har jag ju också haft omkring mig såklart. Människor som på olika sätt har haft -betydelse i -återhämtningen. Både mindre -hjälpsamma människor och mycket hjälpsamma. Till syvende och sist är man dock ensam med sina tankar. Tankarna ja… denna ibland så -jobbiga, men oftast underhållande och spännande delen av att vara -människa. Ibland vill man bara kräkas över sin egen självupptagenhet. Ibland är man så himla tacksam för sällskapet man har av sina egna tankar. I mina tankar nu, är jag i
bearbetningens nyorienteringsfas. Jag har en ”Bucketlist” med förhoppningar samt ett sundare förhållande till arbetslivet.

 Hälsans tre avgörande ingredienser för välmående sköts hyfsat. Mat, motion & vila. Mindfulness används för sinnesnärvaro till att försjunka och njuta av stunderna, och jag är numera ödmjukt förlåtande gentemot alla mina tillkortakommanden. Jag gör så gott jag kan helt enkelt och vad som komma skall ser jag som en intressant förestående resa.

Ett nytt äventyr helt enkelt! Kanske ses vi där? Kanske är DET -meningen? Kanske ÄR det meningen att jag ska finnas till?! That I shall be.

Good luck out there
/ Tina Westberg