Underhållaren

Gitarrens trä i handen, axelbandets lätta tryck. Det doftar kaffe, vin och lite matos.

Bra med publik. Giget är söderut på Gotland. Bör tänka på musiken jag levererar, men det enda jag har i huvudet är hur jag ska ta mig hem. Min fru brukar sköta transporteringen, men kan inte ikväll så jag är hänvisad till färdtjänsten. Jag är blind, har varit så i ca 20 år. Resan till evenemanget fungerar utmärkt. Hemresan är krångligare. 22:00 är arrangemanget slut, min önskan är att få åka runt 22:30. Förslaget från färdtjänstväxeln är 20:30. En halvtimma innan jag gått upp på scenen. Finns inga andra tider säger man. Vi kan lämna ärendet till trafiken om jag önskar? Dom kanske kan hitta en bättre tid.

Jag står på scenen och har fortfarande inte hört något. Försöker Fokusera. Ger publiken skratt, underhållning, musik. Slår sista ackordet. Kliver av, ledsagas backstage, (köket). Det enda som finns i huvudet nu är att få tag i färdtjänstväxeln som ligger i Senegal, och se hur det gått. Publiken ropar.

”Dom vill ha upp dig igen Johan”.

Skit också! Jag trycker bort samtalet, tar tag i armbågen som erbjuds och går upp. Ler. Skojar lite. Tar några toner. Är rädd att otåligheten ska märkas, höras i rösten. Spelar klart, tackar för mig, kliver av.

”Tänd upp, jag kan inte köra mer”.

Arrangören gör som jag säger. Medan det slår i dörren när alla lämnar lokalen och en fuktig vinterkyla sveper in längs golvet når jag växeln. Dom har inte hört något från trafiken. Deras nya förslag för hemresan är nu kl. 00:30. Om 2,5 timmar. Det finns bara en färdtjänstbil på Gotland kvällar och nätter. Jag är 1 timma hemifrån. Det är vinter. Försöker förstå växelpersonalen i Senegal medan några ur publiken kommer in i köket för att tacka, prata om låtar och skämt. Jag skakar hand, ler ansträngt medan telefonen babblar.

Arrangörerna erbjuder sig att köra mig hem. Jag tackar nej, allt är ok, skämtar och skrattar bort det hela.

”Gå hem! Jag överlever! Hahaha! Det ska mer till för att sänka en Rockstjärna! Hahaha!”!

Det känns i hjärtat. Frustrationen över att inte klara sig själv längre. Att vara beroende av något som knappt funkar. Jag underhåller, skapar musik, jobbar ibland nästan gratis för att jag älskar att stå på scenen, få folk att skratta, ge upplevelser en fredagskväll efter en veckas hårt slit på kontoret eller fabriksgolvet. Och jag kommer fortsätta underhålla, även om det betyder att jag i fortsättningen måste sitta och vänta ensam utanför eller i nedsläckta lokaler på skjuts, vinter som sommar. Denna krönika är inte ett politiskt inlägg. Jag vill bara visa er genom dom här ca 500 orden hur ett liv som underhållare med en funktionsnedsättnings vardag kan se ut.

Hur det gick? Jag väntade. Chauffören ringde en timma innan utsatt tid och frågade när jag ville åka. Visade sig att han stod ledig och utan problem kunnat hämta mig tiden jag önskat från början.

Krönikör för Kulturföreningen Roxy, Johan Seige Underhållare

 

Roxys kulturtips!

Bengan Janson & Visby Storband – Allan Edwall tribute
Kultudralen. Torsdag 22 augusti kl. 19:00

Di Sma unda jårdi
Joda Bar & Kök. Lördag 31 augusti kl. 21:00