En oförberedd publik

I denna krönika avstår jag från att nämna namn med respekt för allas integritet.

Jag och en komikerkollega, är bokade för att skoja. Min vän är känd, men ganska ny som stand-up-komiker och frågar mig om vad jag tror funkar på Gotland. Jag är själv hyfsat ny som skojare eftersom jag egentligen är musiker, och har inga direkta tips. Vi har båda mångårig scenerfarenhet och beslutar kaxigt att funderingar är slöseri med energi.

Vi anländer, tas emot proffsigt, får mat och dricka, slappnar av. Min kollega tar en promenad för att ladda. Jag går igenom mitt set, möblerar om bland skämt och pauseringar.

Showdags. Vi lämnar backstage och snirklar oss in i salongen. Publiken är fylld av entusiasm och öl. Stand-upkomikerns största fiende är alkoholen. En publik som tagit ett par öl, inga problem. Har det blivit för många finns dock en risk att klassens clown vill imponera på sitt sällskap genom att högljutt förbättra våra skämt. Tips från coachen, låt bli. En taggad stand-upkomiker på scenen gör utan att tveka slarvsylta av er. Som en Ferrari mot en 740.

Publiken är inte fruktansvärt onykter, med betoning på ”inte fruktansvärt”.
Jag, som är blind, ledsagas upp på scenen, greppar micken och frågar ”om det finns några byggjobbare i salongen. Det blir tyst, varpå jag säger något i stil med att ”om ni räcker upp handen nu så”…” och anspelar på intelligens, blind och handuppräckning. Brukar funka bra som isbrytare. Jag visar att vi kan fnissa åt min blindhet, att jag har distans till funktionsnedsättningen och att vi tillsammans kan hånskratta åt byggjobbare.

Salongen är knäpptyst. Skit också, har traktens snickare just dött? Jag fortsätter och märker efter några minuter att dom inte har en aning om varför jag är där. Om att det är stand-upkväll i kväll. Deras ointresse av mig och mina skämt om mitt patetiska liv är unisont och väldigt tydligt.

Jag krystar mig igenom 30 minuter, tackar, kliver av scenen och ber min komikerkollega att döda mig.

”Nä vadå, så dåligt gick det väl inte”?
”Var du inte här? Såg du int… är du blindare än jag”?

Kollegan frågar om han får ta byggjobbarskämtet eftersom jag bombade det i första.
Jag säger ja. Han äntrar stupstocken.

”Var är byggjobbaren”?
En kvinna viftar lojt medan hon sicksackar sig fram mellan borden mot sin plats, med en skummande öl i handen. Han ger sig på henne. Handuppräckning, Johan blind, du byggjobbare. Hur tänkte du? Mitt i hans skämtande passerar hon scenen, sträcker upp långfingret utan ett ord och fortsätter till sin plats. Han tystnar. Hennes vänner jublar. Resten av publiken cirkulerar, hänger vid baren, står ute och röker, totalt oförberedda på aftonens underhållning. Laddade för en kväll fylld av häng med polarna. AC/DC, bira och Jäger. Inte 2 timmar med ett par snubbar som skojar om sin tillvaro och andras dumheter.

Publiken gör halva jobbet. Dom skapar bränslet vi underhållare tankar. Men åskådarna måste veta vad som kommer komma för att kunna skänka oss sin energi. Vi ger och tar. Det finns ingen dålig publik. Det finns bara felriktad energi.

Kulturföreningen Roxys krönikör: Johan Seige

Roxys kulturtips!

Festival Martall
14 september Bunge Flygfält 

Rebecka DacaVita Lindy Hop och Solo Jazz
Lyttkens kvartett spelar efter kurserna till socialdansen.
14 september Vita Huset på Länna

www.kfroxy.se