Känslan

Vi har repat i ett garage i socknen. Tränat steg, movs, gester. Framtoningen är lika viktig som musiken.

”Du kan inte luta huvudet bakåt så där, det ser knepigt ut”.
”Du får sakran inte ha lantmännenkepan när vi lirar på lördag”!

Vi drömmer om att någon gång ha egen manager, tjäna miljoner och bo i hus vid stranden som har fönster från golv till tak och som vetter mot havet.

Lördag kommer. Det är en skön augustikväll. Solen har precis sänkt sig bakom trädtopparna. Syrsorna spelar. En doft av ankommande höst lägger sig över bygden. Lite tung, mörk, jordig. Doften som talar om att dagarna vid stranden är räknade. Att dom sista turisterna skakar tvestjärtarna ur tälten och dörrarna till laduloppisarna sakta stängs.

Vi står på scenen. Taggade. I ett gemensamt ryck sätter vi igång. Publiken hoppar, dansar och sjunger. Inget mellansnack, vi är för coola för sånt.

Strålkastarna lyser upp våra magra kroppar där vi stelt rör oss i otakt. Orutinerade, ovana.

Sista ackordet ljuder. Publiken tjuter kanske inte, men applåderar entusiastiskt.

Vi slänger tufft som dom rockstjärnor vi är, våra gitarrer, vilka är gjorda av folieinlindade badmintonrackets, målade med färgglada spritpennor, ned från scenen, som är en fyrhjulig lastvang med punka. Trummorna är ett gäng hoptejpade färgburkar, också lindade med folie, målade i allsköns nyanser av allt.

Musiken kommer ur en kassettbandspelare strategiskt placerad i en av trumburkarna. Vilket enligt oss skapar ett mycket speciellt sound, vårt. Elvis Hound dog, Vikingarna Leende guldbruna ögon, Kiss Love gun. Det finns ingen logik i blandningen. Strålkastarna, två ficklampor lutade mot vagnens sidobjälkar, släcks. Den ena av oss, den andra av sig själv då batteriet tagit slut. Tur, mumlar vi medan publiken viskande och fnittrande samlar ihop sig vid scenens kortsida, att den höll hela konserten!

Publiken? Tre mycket söta töser. Bandet? Tre 11 åriga sorkar.

Vi har hattar, solbrillor och skjortor med avrivna ärmar. Minns inte vad vi kallade oss, förmodligen något coolt som, ”Rockboys”, eller ”Kingrockers”. Det viktigaste var att imponera på töserna.

När vi riggat ner, ställt tillbaks racketarna och slängt folie och burkar i sopen, promenerar vi iväg, hon och jag. Våra skor knastrar i gruset. Himlen är sammetssvart, fylld av klart lysande stjärnor. Nattfukten har börjat lägga sig på änget. Vi går utan mål. Vill inte att kvällen ska ta slut. Hon pussar mig och lämnar ett spår av läppglans med hallonsmak på mina läppar. Då, i den sekunden, där på den kalkdammiga grusvägen mitt på ön, vet jag att det är rockstjärna jag vill bli.

Jag har sökt den känslan som underhållare sedan dess. Den euforiska lyckan när vi klev av vagnen bakom garaget. Mottagandet och pirret. Det nya, det outforskade. Efter 35 år på scenen som musikant, föreläsare och standupkomiker är det alldeles för lätt efter ett uppträdande att le, tacka, gå backstage och glömma dom senaste 2 timmarna genom att ringa hem eller Facebooka. Jag har lovat mig börja söka känslan jag hade där på vagnen för över 40 år sedan. Och vem vet, en vacker dag kanske 11 åringen med foliegitarren i mig, kommer tillbaks.

Kulturföreningen Roxys krönikör: Johan Seige

Roxys kulturtips!
Lördag 5 oktober De Lyttas Kapell show
Ett set stand-up, ett set bluesgungande musik.
Plats: FIKET Burgsvik. Showstart: Kl 21:00. 100 kr entré.