Ensam är stark

”Skymtar nyanser.
Bladverkens finstämda kör.
Tonskalor av liv”.
(haiku/J.L)

Sensommaren övergår i höstskrud. Löven virvlar, snurrar runt, finner sin färdväg genom vindens rörelse. Fäller varsamt ut sina landningsställ och täcker marken i vackert komponerade färgskalor. Söker sig till varandra och bildar tätt sammanfogade de mest utsökta mönster och former. Och, vid nästa kastby fortsätter de resan i vild fart framåt, uppåt, nedåt… Det är på så sätt höstscenariot omskapas i ett oavbrutet flöde. Närhelst du vill, kan du ta del av dess skådespel.

En väninna till mig brukar ofta säga att det är under sina dagliga promenader hon finner inspiration för sin kreativitet. Uppmärksammar mig på hur naturens tonskala oförtröttligt sammanfogas till en helhet, när jag emellanåt endast tycks skymta vaga nyanser av dess fullkomlighet.

Jag får medge, att detta emellanåt inträffar. Alltså, att jag endast tycks uppfatta ett löv i taget om jag uttrycker mig så. Man studerar noga detta löv. Hur det tycks så fulländat i sin skapelse. Så utsökt frammejslad i sin uppenbarelse, som av en mjuk varm hand. Men uppfattar inte hur bräcklig och skör denna oskyddade tillvaro kan te sig, när blåsten tar i och viner ordentligt.

För visst är det endast i kraften av att vara tillsammans som vi kan skydda och värna varandra? Jag är bestämt av den uppfattningen att det är den styrkan löven använder sig utav, när de nu samlar sig inför kommande frost- och vinternätter. Tillsammansskapet.

”Igelkottsvila.
Prasslar löven ljudligt högt.
Släpp taget långsamt”.
(haiku/J.L)

Hösten innebär att ett visst mått av mörker och kyla infinner sig på denna sida av jordklotet så här års. Hösten kan även ges innebörden av en välbehövlig återhämtningsfas, samtidigt föra med sig behovet av bränsletillförsel. Nödvändig sådan. Inget konstigt med det.

För en del av oss tycks höstlöven prassla alldeles väldigt ljudligt högt och taggarna spretar utåt, åt alla håll och kanter. Vi behöver helt enkelt lära oss att släppa taget lite mera långsamt. Ge oss tillåtelse att få gå in i vår egen viloperiod.

Vila kan vara en stilla skogspromenad med tankarna fritt svävande. Återhämtning kan vara att tillsammans med andra människor finna påfyllning till sitt förråd av endorfiner, serotoniner, oxytociner i en härlig, saligt välgörande blandning!

Kulturföreningen Roxy bjuder i höst in till ett väldigt återhämtnings- och energipåfyllnadsskapande programutbud. Du vet väl om, att du kan följa Kulturföreningen Roxy via Facebook. Där finner du aktuell information om kommande evenemang.

Och, som sagt var: Ett löv gör ingen höst och ensam är definitivt inte starkast!

Kulturföreningen Roxys krönikör: Jeanette Liljegren