Kulturarbetaren

Jag stod och väntade medan den råa decembervinden tjöt runt husknuten. Skratt och prat lämnade sakta salongen tillsammans med publiken. Ljudet av bilmotorer som jobbade igång klimatanläggningar och stolsvärmeslingor hördes dovt från grusplanen.

Vintern har kommit, med den mörkret.
För bara några dagar sedan hörde jag på radion att solen gått ner för sista gången i år, någonstans långt norrut.

”Kommer inte upp igen förrän i slutet av januari”, sa en hurtfrisk röst med norrländsk brytning. Kommentaren möttes av en för lång tystnad av programledaren.

”Mycket folk”.
Arrangören dök upp. Jag hörde hur han log. En bra kväll. Folk åt, drack och spenderade en del slantar.
”Har inte sett KräsenPersson här sen Smaklösa 99. Ett bra betyg ska du veta, när han sätter näsan utanför dörren”.

”Kultur sammanväver”, svarade jag kryptiskt.

”Det kan du ge dig på. Träffade frugan på en drejkurs … Räknas det som kultur föresten”?

Jag funderade över frågan medan han svishade gaget. Vad är kultur? Vem får kalla sig ”kulturarbetare”? Snickare? Om dom fick, skulle dom vilja? Vad är skillnaden?

Jag underhåller. Snickaren underhåller. Förvisso jag en publik, men snickaren kan underhålla en kulturell byggnad.

Fast det är klart, det är det där med betalningen. Där skiljer vi oss märkbart. Förutom alla erbjudanden om svart ersättning förstås, där är vi nog på samma nivå. Tänk om snickaren skulle få samma erbjudanden som jag? För att ni ska få ett annat perspektiv.

”Snyggt. Listerna sitter perfekt. Men vad sa vi nu, resa plus mat va”?

Eller…

”Hej, du, vi har ett uthus som skulle behöva stagas upp. Det finns inga pengar, men tänk så här. Om du ställer bilen uppe vid vägen med loggan utåt så har du jädrigt bra gratisreklam vettu”.

En av dom bästa…

”Om du gör det här jobbet fritt så ”lovar” jag att tala om för varenda en som går på toan, att det är du som renoverat den”!

För ett tag sedan pratade jag med en god vän som då jobbade som nöjesjournalist. Hon var lite låg och ifrågasatte betydelsen av sitt och med det också vårt, ”kulturarbetarnas”, jobb. Jag ska nu kort berätta för er vad jag svarade henne.

”Vi underhåller Annette, det är vårt jobb. När Veckan gått och Nilsson och Svensson kommit hem efter 5 dagars kneg, käkat tacos och laddar för en soffkväll, har vi ordnat underhållningen. Zapp, på med Tv:n, och där finns vi direkt med musik eller med tanke på dagens utbud, i princip vad man än önskar. Vill man inte vara hemma finns vi på krogen, teatrar, byggdegårdar, barer och torg och sjunger, kör stand-up eller skådespelar. Vill man, håller dom av oss som är konstnärer kurser i måleri, drejning, dans, skrivarworkshops eller valfri konstform, kvällar och helger. Vi finns där min vän, när folk vill glömma, ha kul eller bara koppla av och ladda batterierna för nästa veckas 5 knegardagar. Så låt mig aldrig igen höra dig, eller någon annan för den delen, säga att det vi kulturarbetare jobbar med är betydelselöst! Du är väl ingen politiker!

Kulturföreningen Roxys krönikör:
Johan Seige