Brevbäraren är död

För mig, som var tonåring under sextiotalet, blev pop-och rockmusiken min röst i en för mig obegriplig verklighet. Det handlade inte bara om tonåringens uppror mot sina föräldrar, nej det var en revolt mot det samhälle som skapats efter andra världskriget. Vi som var födda några år efter freden, och som växt upp i kapprustningens ångestfyllda skugga, sökte efter något annat. Under denna tid frodades alla former av nyskapande kultur, och de elförstärkta, kaxiga banden sjöng lika ofta om samhället som om kärlek.


Problemet för mig var att det i Sverige i första hand var medelklassens söner och döttrar som tog till sig det nya, åtminstone i början. Arbetarungarna åkte raggarbil och lyssnade hellre på Fats Domino än på Beatles Mitt dilemma var att jag gillade bägge. Sextiofyra hade jag lämnat förorten i Stockholm och tvingats flytta med min mor och hennes nya man till Färgelanda i Dalsland. I detta lilla samhälle fanns det inte så många tonåringar, vilket fick till följd att både sågverksarbetarens dotter och provicialläkarens son hängde i samma gäng. Jag kunde alltså bilda band med Janne och försöka planka Bluesbrakerslåtar på fredag, och åka till Kåtebols festplats med Runo i hans Opel Admiral, dricka mellanöl och lyssna på Jerry Lee Lewis under färden på lördag. Väldigt praktiskt tyckte jag, som var lite konflikträdd, och inte gärna ville välja sida. Sen kom gymnasiet.

Ingen i min släkt hade tidigare läst vidare efter de sju obligatoriska åren i den gamla folkskolan.

Och inte heller någon annan i min närhet hade erfarenheter av läroverksstudier och kunde berätta vad som väntade mig. Man kan jämföra min upplevelse av mötet med  läroverkseleverna med bilden av en vilsens desperata letande efter vägen hem. Något större självförtroende hade jag inte med mig in i denna nya värld, och inte blev det bättre med tiden. Räddningen blev musiken. Så gott som alla i skolan fyllde sin fritid med aktiviteter som på något sätt var kopplade till musik. Det lyssnades så klart, men det var också många som, med eller utan märkbar talang, spelade själva. Och så gick man på disco och dansade i blinkande stroboskopljus åtminstone en kväll i veckan. Det var under denna tid jag lärde mig den mycket användbara konsten att hålla tyst och nicka uppmuntrande när någon la ut texten om något jag inte begrep. Denna färdighet kom väl till pass i de oändliga diskussionerna om vilket band som var bäst, och kanske allra mest i analyserandet av låttexter.

Som sångare i diverse rockband hade jag sjungit rätt många av den tidens mest kända låtar, men aldrig hade jag betraktat texterna som någon slags poesi. Ur min mun hade tonerna ledsagats av mer eller mindre banala ord om brusten eller obesvarad kärlek, bultande pilskhet, eller de vid denna tid allt mer populära uppmaningarna till överheten att snarast ila iväg och förorena närmsta vattendrag. Det senare ämnesområdet roade mig speciellt. Efter fruktlösa försök att inse storheten i låttexter som framfördes av den intellektuella ungdomens favoriter, bestämde jag mig för att aldrig mer sjunga texter som lyssnaren skulle behöva högre studier i litteraturvetenskap för att förstå. Några år senare hörde jag den sjungande brevbäraren John Prine för första gången.

Hans första album, betitlat John Prine, kom ut sjuttioett, och när jag några år senare av en händelse hörde låtarna hos en kompis, fattade jag att, även för mig begripliga, låttexter utan tvekan kunde sorteras in i facket stor konst. Prine hade förmågan att med dråplig, underfundig humor beskriva komplexa existensiella frågor, och i nästa låt med ett till synes gravallvar sjunga om de mest banala och vardagliga händelser. Han skrev alltid med ett underifrån perspektiv, och med stor självdistans. Till skillnad från den egotrippade Dylan blev aldrig den före detta brevbäraren och vietnamveteranen John Prine någon megastjärna, men jag är beredd att ta gift på att han var lika glad över att slippa. John Prine avled i svterna av covid 19 den 7 april, 73 år gammal.

Var enda cell i min kropp gråter.

Göran Ekstrand
Musiker, ljudtekniker och arrangör

Roxys kulturtips!

Välkomna till en ny utställning på GKF galleri
Galleri för Konsthantverk & Form, Wallérs Plats 5, Visby. En utställning av Christina Thomas Dahlberg, ta del av hennes foton i  ”HEMBESÖK”. Utställningen pågår till 13 maj.