Förr, i den moderna historien, på 70-talet

Murgrönan. Vi liftar till stan från den lilla socknen mitt på ön. 3 13 åriga sorkar, mer intresserade av äventyr än själva konserten. Inga pengar på fickan, ingen egentlig plan mer än att vi skulle knata i vallgraven och samla pantflaskor för att få ihop till entrén och kanske en shake.


Solen slog hårt på våra lintottfrisyrer och gjorde asfalten het och kladdig. Slutet av 70-talet. Bilarna som passerade våra utsträckta tummar lämnade efter sig tungt hängande avgasmoln.

Luften dallrade av hetta. Vi studsade en tennisboll fram och tillbaks mellan oss tvärs över vägen medan vi diskuterade musik. Jag hade en dröm om att någon gång börja spela trummor. Jag skulle putsa setet till det blänkte. Lära mig jonglera med trumpinnarna och  bara lira hårdrock. Ingen skrattade, alla förstod. Det var på riktigt, på allvar. Alla hade likadana drömmar. Bollen studsade, vi drömde. Vi passerade trädgårdar med puffande sprinklers. Stannade och tittade fascinerat på dom små regnbågarna som skapades av vattendropparna. Doften av stekta köttbullar slingrade sig ut genom halvöppna köksfönster tillsammans med bestickskrammel och dämpat prat. Sakrans vad vi var hungriga!

Så fort det kom en bil satte vi ut tummarna och försökte se så lite rackarungiga ut som möjligt. Till slut fick vi lift med en pipstinkande bonde i lantmännenkepa och skratt-skrynkliga kinder. Han släppte av oss vid kiosken på Endre väg, och våra pantflaskesinnen slogs igång.

När vi fått ihop så pass att det inte fick plats mer i kassarna, räknade vi pengarna. Det skulle inte räcka till biljetter än. Efter flera timmars knatande runt muren, x antal vändor till systemet på Stora torget för pantningen, fick vi ihop tillräckligt till 3 biljetter. Det skulle förmodligen gått fortare om vi inte köpt milkshakes varenda gång vi pantat ett lass.

Vi var först in på Murgrönan. Folk kom och gick. Det testades fortfarande lite ljud. 1 2, 1 2! Rundgång. Någon ropade att det saknades något på trummorna. Jag gick så nära jag tordes. Hängde mot scenkanten. Kikade nyfiket på dom kraftiga cymbalstativen, dom grå pukorna och tänkte att om jag skulle lira här skulle jag nog spraylackat mitt set med grön flake. Grått såg lite trist ut.

Vem spelade? Minns inte, kan ha varit Kicki Danielsson, kanske någon annan. Vi lyssnade inte, gick mest runt och sökte äventyr. När det hela var över sökte jag mig fram till scenkanten igen. Hängde och såg längtande på medan dom riggade ner. Vad jag längtade efter visste jag inte då, vet det däremot nu.

När publiken gått och man går runt på scenen, lindar sladd, skruvar ner mickstativ och pratar kvällens gig med bandkollegorna och ställets personal, är jag hemma. Min plats på jorden. Mitt livseleksir.

Vi liftade hem, mitt i natten. Valde stora vägen mot Roma då det åker fler bilar där. Vi studsade tennisbollen fram och tillbaks mellan oss i det klara månskenet. Lyckades till slut få lift med ännu en gubbe i keps. Han släppte oss vid kyrkan, vägen mot Dalhemsstallet. 8 km hem genom dimhöljda ängen och skog. Fyllda av milkshakes och drömmar och funderingar på vilka äventyr morgondagen kommer bringa.

Johan Seige
medlem i bandet DeLyttasKapell,
standupkomiker och underhållare.