Källa okänd

När vi åker runt på ön och spelar med bandet, funderar jag ibland över hur spelmännen hade det förr.


En fela i näven. En plunta i fickan.

Ett glatt leende.

Gage? Några ören, boende och mat. Eventuellt skjuts på en vagn till grannsocknen. Inte så stor skillnad i jämförelse.

En gitarr i bagaget. En osockrad läsk i näven. En ansträngd min då giget är utomhus och regnet hänger tungt.

Gaget obehagligt oförändrat. Några ören kvar efter alla utgifter. Plus resa, boende och mat.

Spelemannens uppdrag var inte enbart att spela och underhålla. Man bringade också nyheter från storstaden och socknarna som inte låg allt för nära. Folk samlades runt berättaren och lyssnade storögt på skvaller om sockenbröder och systrar. Hån och skoj om storbönder och adel. Skandaler om präster och pigor.

I full fart sprang man sen hem och delade med sig av historierna.

Om jag skvallrar på bygden om något som hänt i Visby, tar det 3 sekunder för folk att faktakolla i mobilerna. Hittar man inga ropar man direkt efter…? Källa givetvis!

Bra, man ska ha Källa i dessa tider då ett till synes oskyldigt inlägg på en obetydlig tidslinje, i ett nafs kan spridas världen över.

Men fasen vad tråkigt det har blivit. Ingen kan längre putsa ramarna runt en trivial händelse utan att direkt bli tillrättavisad. Färglägger man en gnutta, påpekar någon snabbare än man hinner trycka enter, att cykeln minsann inte kom från höger! Den stod still! Och att Poppeln var en Ek. Uppbackat med fotobevis och länkhänvisning.

”Gör om gör rätt!”

Gör om gör rätt. Läktarproffsens mantra.

Det verkar som om man nu för tiden hellre jagar källhänvisningar än läser historien. Läsförståelse har lämnat plats för länkbilagor. Man läser inte längre mellan raderna. Man orkar inte se genom storyn och upptäcka att en historia skapas lika mycket av den egna fantasin som av berättaren.

Jag har läst debatttrådar på sociala media där debattörerna diskuterat genom att enbart dela länkar. Man för en diskussion med andras ord och artiklar.

Det är mer inspirerande att slå igen en bildörr över handen, än att läsa dessa inlägg. Hur gjorde man förr om någon som lyssnade på spelemannens historia, råkade veta att Prästen i Rone inte alls gömt sig i Jacobssons vetefält med Nilssons piga Karin. Då Rone vid tillfället då historien skulle utspelat sig inte hade någon präst, då denne drunknat efter att ha tagit sig allt för mycket nattvard innan morgondoppet.

Blev det en diskussion? Bad åhörarna om källor? Eller valde man tro på den mest trovärdiga eller mest spektakulära historien? Eller förstod publiken helt enkelt att berättelsen putsats en aning, och lät sig med det nöja?

Jag funderar medan vi riggar för soundcheck. Funderar över vad jag kan säga mellan låtarna och vad man kommer välja tro på eller inte. Vi underhållare berättar storys gott folk. Och en god historia är blott inget utan färg. En berättelse kräver endast källhänvisningen, berättaren.

En historia är som en hägring. Lite diffus, lite genomskinlig, vacker och mustig och lite på riktigt, fast ändå inte.

Det är en skröna. En dikt. En krönika i en gratistidning. Enda till berättaren säger annat.

Johan Seige medlem i det Gotländska bandet DeLyttasKapell.