Vadan och varthän

Pandomin med Covid19-virus. Mycket inställt; ingen jazz på Munken, inga storbandskonserter på Visby Strand. Egen tid i KARANTÄN ger utrymme till både panik och kreativ reflektion. T ex barndomstankar på temat hur
blev man den man är? 


Söndagsmorgon i mejeriets tjänste-bostad i lappländska Malå: ”Ingen hinner fram till den eviga ron, om hon sig icke framtränger, själen måste utstå en kamp för den tron…”

Claes knyter slipsen och särskådar resultatet i den spräckta hallspegeln – en kvart senare sitter han i bön-husbänken för att stilla sin oro och insupa Guds ord. 

Ytterligare en pappa-scen: Något väl försigkommen hade jag, 15 fyllda, efter att ha haft samma ”fjälla” i över ett år, förberett föräldraträff – det skulle ju ändå så småningom bli vi! Gunnar & Ingeborg skulle inviteras till söndagsmiddag, trots att á Ingeborg var en fantastisk matlagerska och mamma Inga tämligen medioker. Fläskkotletter med brun sås som vanligt… Alltnog, nu var stunden inne! Alla radade upp sig runt bordet i finrummet. Den Gudfruktige Fadren skulle demonstrera sin fromhet genom att knäppa händerna – det hörde till att be Honom välsigna maten! Alla följde hans goda exempel, gästerna något småleende. Sin vana trogen slöt han ögonen, koncentrerade sig i denna högtidliga stund, och skanderade med hög röst: ”GUD som haver barnen kär”… Unisont gapskratt med efterföljande rolig middag; livliga samtal på bred norsjöbondska och yvig småländska ”en salig blandning” om uttrycket tillåts! Efter kaffet blev det dock inget TACK gode GUD för maten! 

På bilsemester söderöver. Claes osäker på vägen till Pershagen utanför Södertälje. Kör själv vidare efter att ha lämpat av familjen på kafé i stan´. Vid en trafikplats i stadens utkant, sätter han sig på en sten mitt i rondellen för att spana efter brorsonen, byggnadsarbetaren som borde vara på hemväg från jobbet!. Sven: I motljuset, mitt i rondellen ser jag en bekant figur på en sten mitt på gräsplätten. Vad gör farbror Claes där? ”Jag visste ju du skulle komma förbi, jag hittar inte fram!” 

Telefon sen eftermiddag i nya familjebostaden i Vallstena, där en omisskännlig småländsk röst undrar varför han aldrig hämtas upp? – Ingen ankomst meddelad! 

Något år senare med bil, annonserat veckolångt besök. efter några dar plötsligt jättebråttom, han måste iväg! Men på tok för sent! Jag försökte tydliggöra att han inte kunde hinna med eftermiddagsturen till Nynäs. Det skulle, om han körde lagom för fort, ändå fattas 10 minuter att hinna färjans avgångstid.

Han propsade ändå på att få numret till Gotlandsbolaget, ringde upp och beordrade:” Detta är Claes från Lycksele på besök i Vallstena. Ni får hålla färjan en kvart så jag säkert hinner med! Han blev ytterligare ett dygn kvar hos hönsen och oss…

Många år senare: Stort kalas med många tal till jubilaren. ¨Sist i hyllningskören barnbarnet Tove, hitflugen från London. ”Morfar, det är aldrig tråkigt att va´ me´ dej, man vet aldrig vad som händer!”

Kan det månne vara en genetisk effekt!? Möjligheten finns ju att även hon ärvt något i tredje led! Vissa tecken tyder nämligen på det!

Peranders Sandström, artistansvarig, Roxys jazzklubb