I den byrokratiska oasen

”Denna krönika är fiktiv. Alla personer är påhittade. Samanträffanden är olycklig slump. Staden är tagen ur fantasin, med en svag släng igenkänning. Den är ironisk, opolitisk och byggd med kärlek och humor.”


Och så sitter man runt konferens-bordet för att fördela pandemibidrag till kulturarbetare. Ljud och ljus. Musiker och ståuppkomiker Konstnärer och författare. Poeter och arrangörer.

Kriteriekrav och fördelningskvoter avgörs på konferensrum 396, 09:30 till 11:30.

Britta kanslist försöker få ordning på pappren. Hon ville egentligen bli vissångerska. Röst, gitarrspel och låtskrivandet höll dock inte. Bitter? Inte särskilt. Men, djupt där inne, finns en sträng som, helt ofrivilligt, sjunger till när hon får vara med vid besluten av fördelningen av kulturbidrag.Inga, Tor och —Ann-Marie har ungefär samma -bakgrund. Målade tavlor som hänger på väggen utanför lilla toan vid gillestugan. Vackert spunna trasmattor i färger barnbarnen älskar, på det kalla golvet i Friggeboden. Börje, förvaltningschefen, har en historia som egen företagare, men klarade inte trycket. Förvaltningschef däremot, som hand i handske.

”Ok hörni, då förklarar jag mötet öppnat.”

Börje talar. Alla lyssnar. Kaffet i egna muggar. Världens bästa mamma, pappa, farfar, står prydligt framför varje mötesdeltagare. Avståndsrekommendationerna påminns. Visst ja, fniss, tänk att man alltid glömmer. Tung manlig parfym. Förbjudet, alla vet, ingen säger något. Så Sara i repan, doftallergiker, har med sig inhalator. Problem löst. Hon är även nötallergiker. Märktes när Börje bjöd alla på knäcktårta vid sin födelsedag ett par år tidigare. Blev olustigt när Sara föll över kakbordet. Satte sordin på förmiddagsfikat. Det lättade lite efter att hon farit iväg med ambulansen. Tillbaks på jobbet dagen efter. Redig tjej den där Sara. Och Paco Rabanne verkar hon klara.

”Vi har fått 3 miljoner att fördela till våra kulturarbetare i Regionen. Vad tycker ni, ska alla kunna söka?”

Häpen tystnad. Rummet är bokat i 2 timmar. Smörgåsar beställda till pausen.

”Vem som helst? Skinksmörgåsarna då!”

Skämtaren Bertil har talat. Skratt. Alla nappar. Idéer om kriterier för att söka medlen spånas. Enbart… Alla som… Inte…

Brittas fingrar far över tangentbordet. Glödande blick. Tungan mellan tänderna. Upphetsad. Vässar egen-händigt några förslag.

I slutet av brainstormingen, strax innan smörgåsdags, kommer förslaget från Tor. Förslaget med stort F. Alla förstår att inputen kommer lyfta honom från handläggare till potentiell chef på valfri förvaltning fortare än man hinner säga ”kommun-full-mäktigesammanträde.”. ”För att få medel måste man skapa något i sin profession som handlar om pandemiåret 2020.”

Det blir åter tyst i konferensrum 396. Nu är tystnaden upprymd, fylld av vördnad och imponerade andetag. Så diffust, så förbålt intelligent, så vacker byrokrati har inte skådats sedan man

komponerade avskedsbrevet till den allt för idoge medarbetaren Nisse, som la det uppseendeväckande förslaget att sätta undan 2 miljoner att ge ”handikappade”, möjlighet att få tillgång till den offentliga scenen.

Majoriteten av kulturarbetarna i den lilla staden uppfyllde inte kraven och sökte aldrig medlen. Publiken hade ingen lust att efter ett års hårda restriktioner, se på, lyssna till eller ens komma i närheten av något som påminde om pandemier och isolering.

Det finns ingen kontenta i den här berättelsen. Kanske bara ett stänk av eftertankens kranka blekhet.

Johan Seige.
Musikant i
De Lyttas Kapell. Föreläsare, stand-upkomiker, underhållare.

Roxys kulturtips!

BOKCAFÉET PORTEN
Utställning i Akvarell & Akryl Maj-Gun Bäckman & Eva Borgh
Öppet från kl. 11.00 varje torsdag-fredag och lördag. Välkomna!