Kritik efterlyses

Det är en dimmig lördagsmorgon i november. Gula löv har samlat sig i små blöta högar på fönsterblecket. Jag öppnar tidningen bredvid mitt rykande kaffe. Bläddrar spänt efter vad kulturkritikerna på Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda anser om den nya Gotlandsproducerade barnteaterföreställningen som visades i Fårösund igår kväll. Spännande nya unga professionella aktörer på Gotlandsscenen med en lysande framtid framför sig. Möter lagtröjor, bollar och klubbor. En back i tredje kedjan i Visby Roma Hockey har stukat handleden igen. Det blev ett mittuppslag.

Jag är förstås ironisk. Det är inte idrottens fel att kulturkritik saknas på Gotland. Kulturjournalistikens närmast obefintlighet bör såklart härledas till mediernas uppdrag. Men om media hade svarat på min ”kulturkritik av kulturkritiken” kan jag gissa att svaret stavas: resurser. Kritiken i dagsmedia har sedan länge försvunnit till förmån för nöjesjournalistik och populärkulturellt innehåll. Den grundade kritiken återfinnas numera i nationella tidskrifter, kulturskrifter och sociala medier. En centralisering av kulturkritiken upplevs troligen över hela Sverige om man inte bär på den exklusiva förmånen att bo inom Region Stockholm, Region Skåne eller Västra Götalands regionen.

Men problemet kvarstår dock för publiken som inte kan hoppa på pendeln till en statlig teater eller opera. Den bör ses som en viktig pusselbit i det kulturella ekosystemet för hela Sverige. Kulturkritiken förmedlar inte bara vilket kulturutbud som finns på platsen. Den gör kulturen bättre genom att hålla fram sin specifika kritiska spegel emot den. Ger kulturpubliken ingångar till föreställningar och konstverk. Hjälper oss att förstå och navigera bland konstnärliga koncept, metoder och dess historia. I många fall talar kritiken dessutom om föreställningar och konstverk som skapats av konstnärer och kulturinstitutioner som finansieras av offentliga medel. Medel som vi alla är med och betalar. Alltså en rejält demokratisk angelägenhet. Men när de kritiska rösterna migrerar fortare än kvickt till storstäderna och misslyckas med att nå resten av Sverige. Vem lämnas då med ansvaret att förvalta kulturkritiken?

Det finns regioner där man djärvt tagit saken i sina egna händer. I Halland lyfter man fram kulturkritiken som en egen konstart. Recensenter ges samma status som andra kulturutövare och kan söka ekonomiskt stöd. En trolig respons på detta gissar jag kan bli att regioner inte bör beblanda sig med journalistik med risk för att påverka ”den tredje statsmakten” eller vikten av att hålla ”armlängds avstånd”.

Men vad spelar det för roll för den gotländska konstnären som inte längre granskas av traditionella medier på en plats där merparten får sin information via traditionella medier? För att återupprepa min liknelse. Hur hade det varit för den gotländska idrotten om den inte blev omskriven i media vare sig efter ”Tre episka hemmasegrar i rad!” eller vid ”tung förlust”. Hur skulle det kännas om allt det arbete du lagt ner – ca en livstid av träning på elitnivå, minst 10 000 timmar – helt plötsligt blev osynligt för den breda allmänheten. Så jag frågar igen. Om media inte tar ansvar för kulturkritiken vem skall då göra det?

Annika Wassén,
Regional Scenkonstkonsulent på Gotland

Roxys kulturtips!

JAZZKLUBBEN 11 NOVEMBER

Bill Öhrström Blues info Jazz
Plats: Munkkällaren i Visby
11 november 20:00  Insläpp från 18:00
Biljetter: http: www.kfroxy.se
Bordsbokning: 0498-27 14 00