Att bevara är utvecklande

Det har varit täckating i Tingstäde. Många människor kom samman och visade varandra att penning-ekonomin ofta är en hämsko om någonting ska bli gjort. Visst, något måste köpas. Förplägnaden i första hand. Men arbetet och arbetsgemenskapen är sin egen belöning. Här förs kunskapen vidare mellan generationerna. Och det behövs om kunskapen inte ska gå förlorad. Det må vara att man kan skriva böcker om hantverket, men riktigt bra blir bara den som varit med och lärt sig på plats. 

Så många människor deltog. Det blev en dag fylld av skratt och skoj och arbete. Fast egentligen tog det ju mer än så. Mycket skulle förberedas och efterarbetet ska inte heller föraktas. Ingen har nog egentligen försökt uppskatta hur många arbetstimmar som lades ner. Och varför skulle man det? Man gör det som krävs och man gör det tillsammans och det är välgjort arbete och nu klarar sig det taket 25 år till. 

Stoltheten lyser i ögonen på dem som arbetar. Och den kan man komma tillbaka till ofta eftersom dagen är så väldokumenterad som digitalt foto gjort möjligt. Marginalkostnaden för att ta ytterligare en bild är bokstavligen noll kronor. Visst är det fantastiskt? Men gör man inte något särdeles så vandrar de där bilderna iväg i privata fickor och så var det med det. 

Nej nej, så är det inte. Hembygdsföreningen i Tingstäde samlar förstås ihop ett material och bevarar det som man alltid gjort. Inte heller det arbetet har mycket med penningekonomi att göra. Arbetstiden är gratis och apparater som kan ta bilder och datorer som faktiskt kan vara behändiga att arbeta med, alla dessa resurser finns hos medlemmarna. Belöningen är inte pengar utan känslan av att ha bidragit och en liten extra ilning längs ryggraden då andra tycker att det man gjort var bra. 

Vi vill gärna ha det mesta i digital form för då blir det lätt att tillgängliggöra och bevara. Det digitala slits inte som det analoga. Den där kartan vid ingången till naturreservatet blir snart oläslig om alla ska peka på den. Jag har ofta funderat på det. Kunde det inte räcka med att peka. Måste man peka på? Förunderligt och märkligt/omöjligt att förstå som det står i en julsång som kommer att sjungas i de flesta kyrkor. 

Men det finns en baksida med allt. Vi har ett teknikarv som vi måste släpa med oss om det inte ska gå förlorat. För några år sedan gjorde man VHS-band av 16 mm film. Och nu måste man göra filer av VHS-banden för snart finns det inga VHS-spelare kvar. Jag har faktiskt en, så det är klart vilken uppgift som blev min. Tyvärr räcker inte att ställa en dator bredvid VHS-spelaren och så titta strängt och hoppas att innehållet ska hoppa över och in i datorn. 

Nej, här krävs någon variant av en ‘video grabber’ och en sådan har kanske inte alla i byrålådan. Kan köpas förstås, det är bara det att det finns olika lösningar och de är – hör och häpna – olika bra. Det är mycket man ska kunna i en hembygdsförening. Väldigt ofta finns det någon som kan just det. Visst är det tur? 

Den som jobbar med att föra över VHS-bandet med återinvigningen av Tingstäde kyrka 1994 till en fil i datorn kommer att lära sig allt om Scart-till HDMI-omvandlare, men också hitta gamla och nya bekanta bland alla Tingstäde-bor som biskop Fjärstedt tar i hand då högtiden i kyrkan är över. 

Sa jag inte det? Att bevara är utvecklande! 

Bertil Thorslund
Omvänd vinterfastlänning

Roxys kulturtips!

Ida Sand på Jazzklubben! 

Den 25 november presenterar Jazzklubben
Ida Sand – piano & sång, Per Lindvall – trummor,
Dan Berglund – bas, Jesper Nordenström – keyboard
och Robert Östlund – gitarr. 

Plats: Munkkällaren i Visby 25 november 20:00  Insläpp från 18:00
Biljetter: www.kfroxy.se
Bordsbokning: 0498-27 14 00