Varför gjorde han så?

Det var som att han inte riktigt kunde landa på golvet där framme vid svarta tavlan. Han liksom dansade, studsade och hoppade. När han pekade på olika detaljer han ville att vi skulle se, virvlade armarna runt honom. ”Rött” sa han med hög röst, ”RÖTT ÄR VÄGEN IN I BILDEN! Se här, Rött är färgernas dominant, följ den röda tråden så förstår du konstnärens öga!” Jag kan än i dag inte se en tavla utan att leta efter den röda dörren in…

I klassrummet på Massachusetts Avenue beskrev han symboler och dolda tecken. De, i mitt tycke mörka och dammiga, 1600-tals målningarna av ”kung till häst” som pryder varje låååång museikorridor, fick plötsligt färg, smak och liv. Med hans hjälp såg jag krigets frustande käftar och kyrkans vakande öga gå som slöjor genom tavelramarna. Även kärleken och livet finns där, inmålat i de sobra färgerna.

Hans berättelser tog oss till Rom för att möta den sorgsna Maria. Så varsamt och tyst håller hon sin nyss dödade son i sina armar i Michelangelos ”Pietà. Förkrossad av saknad är hon där bara ännu en mor som sörjer den förlorade. En symbol för så många mödrar, då som nu.

En sån konstrast mot de färgglada kjolarna på sekelskiftets Moulin Rouge där bohemerna och de skönhetstörstande impressionisterna dricker absint i kvarnens skugga. (Själv drack han dock helst fin irländsk whiskey!) Jag föll handlöst, berusad av deras skira färger och fragmenterade perspektiv av livet. Monets trädgårdar, Manets ”Olympia” och Renoirs dansande ballerinor.

Det fanns dock en annan kvinna. Den lilla ”Venus från Willendorf”. Med alla hennes kurvor var hon den mest älskade och som alltid fanns med, genom alla epoker.

Henry Tate älskade konst och att visa den, och vi elever älskade att höra honom! Därför blev min uteslutning från hans klassrumsvärld så bestörtande!

På amerikanska college och universitet har man två prov per termin. ”Mitt-terminsprov” (midterm) och ”final”. Konsthistoria var en kurs vi alla behövde ta för att få examen.

En dag höll Henry mig kvar efter klassen. Han berättade att han varje termin valde en elev som skrivit ett extra bra midterm och den eleven behövde inte göra mer, utan var klar med kursen med högsta betyg. Den här terminen var den eleven jag!

Jag minns än idag hur perplex jag kände mig! Jag tackade honom, smickrad förstås! Jag var klar och kunde fokusera på musiken, men å andra sidan ville jag ju bara veta och lära mera! Istället för att uppmuntra mig att fördjupa mig… så fick jag gå! Jag visste inte hur jag skulle reagera! Jag kände det som att jag fått en gåva jag inte riktigt förstod att uppskatta. Jag ville vara med om upplevelsen i hans klassrum, men kanske var det nu inte riktigt rätt att gå dit? Var det som att säga tack, men nej tack?

Henry visade att konsten och passionen för denna är viktig, genom hela historien! Han sa; ”Tänk på en symfoni. Det kommer vara en introduktion, stora rörelser, ledmotiv och en exit. Konst är samma sak men med andra verktyg.” 

Jag hörde att Henry Augustine Tate gjorde sin exit 2015. Som kontrast till sin stora livfullhet dog han tragiskt nog ensam i sin lägenhet. Han var en mycket vänlig, älskad och speciell man.

Jag tog aldrig chansen att fråga honom varför han gjorde som han gjorde. 

Karina Kampe, Artist & Sångskrivare

Roxys kulturtips!

ARTWalk  Konstutställning 8 juli

Gotländska konstnärer visar sin konst på Norderstrand Visby
(mittemot NoN Hotell)
från kl. 10.00 till 18.00 Välkomna!

Ett samarbete mellan Roxy Konst, NON Hotell och Region Gotland