Fabriken Furillen | gotlanduppochner

Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen.
Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.

Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på.
Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.

Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.

Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.

Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker.
För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt.
För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet.
För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.

Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.

Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.

”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…

Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤

Författare: http://bosseliden.wordpress.com

Detta inlägg finns i sin helhet på gotlanduppochner hemsida.

Källa: Gotlanduppochner