Det blev en hel del åkarbrasor

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Författare: http://bosseliden.wordpress.com

Detta inlägg finns i sin helhet på gotlanduppochner hemsida.

Källa: Gotlanduppochner