Att båda vill

Lantzkampen tycker jag är ett fantastiskt program. Där flyger associationerna och alla, programledaren och domaren inkluderade, är snabbare i huvet än de flesta av oss. Programmet sänds på fredagar kl 1815. Om du inte redan är förälskad – bli det! 

Där finns ett avsnitt som kallas Glosförhör. Där serverades frågan Vad betyder Supersamtycke? och någon föreslår Att båda vill. 

Efter det tar det en bra stund innan folk kan samla sig. Och det förstår jag. Ännu efter mer än 24 timmar blir jag alldeles lycklig. 

Att båda vill – det fångar så perfekt ett stort problem i mitt liv. Jag vill men det räcker inte riktigt. Inte för mig och inte för … 

Jag försöker visa mig värdig/kapabel/parat/utrustad men det känns inte som om det räcker. Jag förnimmer tvekan, en eftertänksamhet som låter ana att jag kommer att bli avvisad. Och det är verkligen inte vad jag behöver, om jag får säga det själv. Och det får jag ju i den här spalten. Vad jag behöver är ett oreserverat Ja, jag vill också. Jag ringer dig då det är läge. Du är så välkommen! 

Självfallet talar jag om min lust att göra inspelningar. Jag har alla grejer och tror att jag vet hur man gör. Fast det verkar inte riktigt alla tro. I min telefonsvarare finns ingen som helst kö av folk eller fä som vill bli inspelade. Några modiga finns det och jag ska inte förråda det förtroende jag fått av dom. Det vore verkligen att såga av den gren jag sitter på. Det skulle jag aldrig göra. Fast osvuret är kanske bäst. En gång sågade jag av den gren jag höll i. Så jag är kanske inte alldeles att lita på. Tack och lov landade jag någorlunda mjukt efter ett fall på drygt två meter. 

Men mikrofonerna är bra, jag lovar. Jag ska bara ge mig själv ytterligare en chans att verkligen internalisera begrepp som gain och dB. Alla är vi barn i början. Dags att acceptera att en del barn kan visa sig vara 70+. 

Idag, lördagen den 29 oktober, var jag ute på Tofta skjutfält för att rekognoscera inför ett fotoprojekt imorgon. Under dagens tävlingar har jag inte möjlighet. Jag ska jobba i köket på Langska och, som kommunalråden i Norrtälje påpekat för oss, allt handlar om prioriteringar. De vänliga herrarna som ville ha betalt upplyste mig om att dagen därpå skulle det inte vara några tävlingar alls. Jag blev insläppt så att jag kunde vända med min bil och det utan att behöva betala. Körningen tillbaka blev litet speciell eftersom vägarna på Tofta skjutfält inte är tänkta för dubbelriktad trafik, något man kan fundera på en stund. En realitet var det dock, så det blev till att hålla ut mot kanten och det ansvaret föll mest på mig. Det var ju jag som körde åt fel håll. 

Detta att vi hjälps åt så att var och en kan få göra vad hen önskar utan att andra håller på och ifrågasätter eller på annat sätt krånglar, det är så underbart och bra. Han har säkert sina skäl, tycker dom som möter mig. Starten går visserligen om 30 minuter, men han glömde väl pengarna. Dom tar ju Swish, men den där gubben kan väl inte stava till sådana nymodigheter.

De har fel, men det spelar ingen roll för gubben behöver komma fram och dom hjälper honom att komma fram och därför hinner han till Langska i tid för att kaffet ska bli bryggt, brasan tänd och pajerna tinade. 

Men någon inspelning blev det inte.

Bertil Thorslund
’Omvänd vinterfastlänning’