Om mätbarhet och meningen med livet

Oj, tänker han ge sig på den skitstora frågan? Ja, jag tänkte i alla fall närma mig den. Inspirerad därtill av Hans-Åke Norrby, rektor för Kulturskolan, som skrev om det i en krönika här nyligen med rubriken ”Jag önskar att jag hade lärt mig spela ett instrument…”. 

Han menade att våra barn i dagens skola inte hinner ”vara människa” och att det till stora delar beror på att ”flummiga” estetiska ämnen och frågeställningar har fått allt mindre betydelse. Och att den ökade betygsstressen och ohälsan hos våra barn till stora delar beror på att skolan alltför starkt fokuserar på prestation och mätbarhet. Självklar behöver vi alla prestera och vara nyttiga. Men att vara människa är ju mycket mer än så? Och vad blir det av det barn som inte är jätteduktigt på det som skolan betygssätter och förmedlar att vi måste vara duktiga på?

Filosofen Jonna Bornemark har tänkt och skrivit om samma sak i ett större samhällsperspektiv. I ”Det omätbaras renässans” går hon hårt åt samma tendenser som vi ser i bl.a. vården. Där kallas det New Public Management och där ska allting vara billigt, rationellt och lönsamt och mätas på både längden och tvären. Men vart tar det medmänskliga vägen?

Hon menar att allt inte kan mätas. Och att vi behöver ge det omätbara en renässans. Och jag, som jobbat med kultur hela livet, kan inte annat än hålla med. För vad är det, egentligen, som ger mening åt våra liv? Vad är det som gör oss harmoniska och lyckliga? Att lyssna på musik är inte särskilt rationellt. Inte heller att läsa böcker. Och resultatet är föga mätbart, så har det då något värde?

Vad är det utöver matematik, ekonomi och fysik vi behöver ha med oss på livsresan? Om det skrev musikern Hasse Tholin mycket fint på sociala medier häromdagen, när han uttryckte sin lycka över att han lyckats förmedla sin glädje till musiken till sina barnbarn. På samma sätt ser jag det stora i att mina barn fick med sig orden, fantasin och empatin på sin livsresa tack vare min och deras mors högläsande för dem varenda kväll under 12 år.

Kärlek och vänskap kan heller inte mätas. Inte heller en naturupplevelse eller ett fint samtal om viktiga saker med en god vän. Känslan att göra något för andra, t.ex. att jobba ideellt i bygdegården eller att kunna hjälpa en granne i nöd är inte heller mätbar. Inte heller tillfredställelsen att som emeritus nästan varje dag kunna ta sovmorgon! Sådana saker ger mitt liv mening.

Så: vad är det att vara människa? Vad är meningen med jordelivet? Jag tänker inte svara på det. Jag ville bara plantera tankarna i ditt huvud…

Btw så lärde jag mig spela gitarr när jag var ung. Så jag har klarat mig! Men jag ångrar att jag inte lärde mig spela piano också.

Björn Ahlsén
kulturbyråkrat emeritus

Roxys kulturtips!

KONSTUTSTÄLLNING 28/11-4/12
Em home Möbelvaruhus
Norra Hansegatan 18 Visby

Utställare konstnärerna: Pamela Taylor & Barbro Aspendal
är på utställningen lördagen 3/12 kl. 12.00-15.00

Konst med inspirationskällor från natur, hav, kärlek och poesi. Akryl & Collage.