|En vintersaga| En kylig novembermorgon vinkade fem skogsklädda kvinnor adjö til…

|En vintersaga|
En kylig novembermorgon vinkade fem skogsklädda kvinnor adjö till sina familjer. De gav sig iväg; ut på vintervita, slingrande landsvägar kantade av snötyngda granar och renar i tät vinterpäls.
Högresta älgar korsade vägen och en ensam örn svävade över den frusna älven. De allt glesare ortsskyltarna vittnade om ett annat språk, en annan kultur, format av många generationers liv längs en gräns. Gränsen till ett annat land. No niin.
De vidsträckta skogarna öppnade sig plötsligt och avslöjade en by, smyckad med faluröda tornedalsgårdar från en svunnen tid. Timrade stugor i varmt fackelsken skvallrade om att de nu var framme.
Hugin och Munin välkomnade kvinnorna och med gemensamma krafter knuffade de upp den gedigna porten. Värmen från en björkvedsbrasa omslöt dem i stugan och de slog sig ner i varsin fåtölj. Grovhuggna timmerbjälkar, träsnidade örnhuvuden och själva Odens säng svepte dem bort från vardagen och rätt in i en annan värld. Sagornas värld.
Vid Lainioälvens strand satt de i saunan och pratade förtroligheteter medan stressen rann av dem.
I starinljusens mjuka ljus språkade de under tunga, hemmasmidda ljuskronor och åt en måltid hämtad ur Kangosskogarnas rika skafferi. Mört älgkött, gravad fjällröding, mandelpotatis och blåbär som vuxit under midnattsolens ljus för att sedan plockas för hand av kocken själv.
Skratten avlöste varandra och några glädjetårar rann. Fem avslappnade, välmående, stolta och glada kvinnor, tillsammans, i ett sällsamt skimrande vinterland. Ja, denna saga är faktiskt sann. ❄
Tack för en fantastisk, rolig och efterlängtad helg kära vänner och tack @lapland_guesthouse för en unik och oförglömlig vistelse!
PS. Tack för alla fina kommentarer på inlägget här tidigare (samma som detta) som jag råkade radera!

 Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot glesbygdsromantik

Källa: glesbygdsromantik