|Liv| Sällan eller aldrig visar jag er alla människor som fyller våra liv och vå…

|Liv|
Sällan eller aldrig visar jag er alla människor som fyller våra liv och vårt hem med kärlek, skratt och omtanke. Det är våra kära och nära jag borde skriva om, fotografera och lyfta men jag värnar deras integritet. Utan dem hade vi inte klarat det här, så är det bara. Ja, de som flyttar in, leker med Calle, som följer oss till de tyngsta sjukbesöken, som hälsar på med semlor, böcker och en kasse med “snygga stadskläder” inför alla turer, som för till förskolan, som skickar blommor, som gör upp en eld på gården och lagar mat som när mig, som ger sprutan i magen när jag bangar ur, som kommer med krispiga tulpaner och dricker te ända tills oron ger vika för hoppet om prunkande odlingar och storslagna framtidsplaner Ja de som ringer, promenerar och lyssnar, skriver handskrivna brev, smsar, stickar en värmande halskrage, erbjuder mig ett drömjobb och lovar att vänta och den som skickar glittrande hopp att bära runt min kortisonflammiga hals. Jag älskar er, fastän jag inte alltid orkar ringa eller svara som jag önskar.
Och ni min varma instafamilj, vilken lycka att jag får omge mig med er här! Ett innerligt tack för era entusiasmerande och varma svar på mina tidigare inlägg. Jag vill svara er alla men just nu lever jag i en annan kropp, full av en stark dos med cellgifter. Det är tack vare all denna kärlek, omtanke och hjälpsamhet som jag kunde gå en promenad i solskenet igår, fast besluten om att jag ska leva. ❤

Min älskade mamma och pappa, Calles älskade “mommo ja moffa” som vi säger i Tornedalen, där våra rötter finns.

 Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot glesbygdsromantik

Källa: glesbygdsromantik