|Ljus och fjäderlätt| Aldrig har dagarna flutit så långsamt. Tick tack. Snuddad…

|Ljus och fjäderlätt|
Aldrig har dagarna flutit så långsamt. Tick tack. Snuddade tankar som fick golvet att åter öppna sig. Tick tack. Ett ändlöst slukhål av fasa. Sorterade prylar så att de ska slippa, ifall att. Tick tack. Kanske boka in städning varje torsdag, redan nu, ifall att. Tick tack. Tog samtalet om min önskan att han ska leva vidare. Träffa en klok, trygg och varm kvinna, som vill ha vårt barn minst lika mycket som honom. Helst en ännu bättre kvinna än mig själv, ja ifall att. Tick tack. Viskade all min kärlek i örat på vårt barn. Studerade hans vackra anletsdrag, svalde en ocean. Tick tack. Pratade mitt innersta med min mor och bror. Stackars lilla far, jag ska inte tynga dig nu. Askan ska spridas på vår gård och ja, i min hemby. Plantera träd och plocka frukt med minnet av mig. Tick tack. Så kom dagen. Med bojor av bly stod jag bar och kall. Ett ärrat bröst. Skälvandes i en apparat. Varsågod och vänta. Handsprit och soffor impregnerade med skräck. TICK TACK. En varm hand i min, “Jag går med dig, ifall att”. TICK TACK. Leva eller. Dö. TICK TACK. “Varsågod kliv på!” Läppar som ler sedan hör jag inget mer. Ljus och fjäderlätt flyger jag ut. Kysser min kärlek på pannan. Springer alla trappor till min far och mor. Samma avdelning där jag tidigare låg. Kända ansikten; “nämen hej, så mycket hår!” Två hårt prövade människor och föräldrar. Spända anletsdrag och dropp. Lillebror på telefon. Smyger upp bakom dem, ger en lång kram. Allt. Är. Bra. 🙏
Fyra år kvar, innan friskförklarad.

 Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot glesbygdsromantik

Källa: glesbygdsromantik