|Vid regnbågens slut| Regnet smattrar mot rutan och jag färdas söderut, igen. Ut…

|Vid regnbågens slut|
Regnet smattrar mot rutan och jag färdas söderut, igen. Utanför hastar folk förbi; måndagströtta med bistra miner. Någon har kräkts i bussen och värdinnan fräser åt sega och frågvisa passagerare. När hon ser mig förvandlas det sammanbitna ansiktet och hon verkar nästan förvånad över leendet som hon skänker mig “Stackars unga människa!”. Jag ler tillbaka och inser att inget smink i världen kan täcka cancerstämpeln i min kala panna. Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva deras måndagstristess och vardagsstress, istället för att betrakta allt från mitt säte – på väg mot Cancercentrum, nästan fyrtio mil från min familj. Ska jag bli friskförklarad? Ska jag få leva och vara mamma till mitt lilla barn? “God prognos men inga garantier”, som för så många andra drabbade. Jag sörjer vårt tidigare så obekymrade liv och det mest dyrbara i denna värld, som den svarta ryttaren obarmhärtigt berövade mig och hela min familj; sinnesfriden. Så dyker en tanke upp. “Jag har fått cancer men cancern ska inte få allt av mig.”
I kistan, som rymmer människans ovärderliga skatter, där vid regnbågens slut – hemma på Åkerhult; har jag fortfarande kvar hoppet, livsglädjen, målmedvetetenheten och framtidstron. Och medan jag ligger på sjukhusbritsen arbetar mina nära och kära febrilt med att fylla den med kärlek, omtanke, tröst och vänskap.
#fuckcancer
#downshifting #frivilligenkelhet #meningsfullhet #kärlek #helalandetlever #mitthem #lantliv #familjeliv #hälsa

 Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot glesbygdsromantik

Källa: glesbygdsromantik