Norra Vietnam

Som närmast är vi bara en halvmeter från gränsen till Kina, men då får vakten nog och schasar ilsket iväg oss. En dödskalle-skylt markerar även sitt budskap, så vi går sakta tillbaka till säker mark och in i Vietnam.

Resan har tagit oss vidare i Sydostasien, och efter en genomkörare av Laos har vi gjort samma sak i Vietnam – fast startat nere i söder och jobbat oss uppåt. Det började lite knepigt då bara Moa beviljades ett 30-dagarsvisum vid ankomsten till landet och den historiska storstaden Ho Chi Minh. Medan jag, av oklara anledningar, fick nöja mig med 15-dagarsvarianten. Men efter lite research lyckades jag hitta ett halvsuspekt kontor på en bakgata, där en liten man gladeligen tog emot mitt pass tillsammans med några dollarsedlar inklämt mellan sidorna, och bad mig att återkomma om några dagar. Med ett stort leende lämnade han sedan över passet igen två dagar senare, med en färsk stämpel som bevisade att jag hade rätt att stanna i landet i 30 dagar. Tänk vad enkelt det kan vara ibland.

Via nattbussar och några dagars stopp i den mysiga skräddarstaden Hoi An, tog vi oss hela vägen upp till Hanoi. Men eftersom vi skulle återvända till huvudstaden lite senare blev det snabbt en ny natt på ett hårt säte samtidigt som vi slingrade oss uppåt i landet. Till slut kom vi fram till vårt mål, den kyliga och nordliga staden uppe i bergen, Ha Giang. Där hyrde vi snabbt en halvautomatisk moped, fick en karta och begav oss upp längs de sluttande vägarna i bergen.

Så nu står vi alltså här, med ett fåtal meter till Kina och kalla vindar i ryggen och vänder tillbaka till Vietnam. Vi har åkt moped hela dagen från en liten by där natten spenderades, och har några timmar kvar till nästa stopp. Via en lång nedförsbacke tar vi oss till lite varmare grader och väl därnere utbreder sig enorma och gröngula risfält. Allt är fortfarande omgivet av spetsiga berg och det dröjer inte länge förrän vi måste börja åka uppåt igen för korsa ett bergspass som tar oss i rätt riktning. På toppen finns det ett litet fik, med en altan som har utsikt ner mot den nya dalen. Vi beställer rykande hett kaffe, som håller sin värme via ett litet stearinljus som är inbyggt i koppen. Kaffet rinner varmt och skönt genom kroppen, och hjälper mot den svala temperaturen i luften. Det ger oss ny och välbehövlig energi till den sista etappen, och snart rullar vi sakta iväg mot nästa by.

Det är verkligen några av de mest fantastiska vyerna vi får beskåda från mopeden under alla dessa dagar.

Ibland är vägarna så smala och branta att man helst inte vill titta ner, men det är också då det är som vackrast.

Norra Vietnam visade sig vara något alldeles extra.