Ibland möter jag vissa saker i mitt arbete som kan kännas extra tungt och berör …

Ibland möter jag vissa saker i mitt arbete som kan kännas extra tungt och berör extra mycket. En av alla dem sakerna är självmord/suicid. Människor som valt att avsluta sitt liv i förtid, som inte har sett någon annan utväg.

De som är någons älskling, någons mamma, pappa, någons barn, syskon. Det sorgliga i att aldrig mer få uppleva en ny dag, det nattsvarta i att tro att de andra får det bättre utan en, att uppleva att man inte har något annat val. Det outsägligt sorgliga i de som lämnas kvar; många gånger med skuld, frågetecken, lidande och saknad.

Den psykiska ohälsan växer. Det visar både forskning, statistik och arbetslivserfarenhet. Otaliga är de suicidförsök jag har fått åka på under min tid som polis. För ett tag sedan berättade en ung människa för mig om en nära vän som mår dåligt och nyligen försökt ta livet av sig. Personen frågade vad man kan göra, när man står bredvid. Jag är ingen expert när det gäller detta men jag tänker att det är viktigt att våga fråga, våga prata om, våga finnas där.

Den psykiska ohälsan kan inte tigas ihjäl. Den försvinner inte om vi inte låtsas om den. Det är en sjukdom som kan vara både allvarlig och farlig. Dödlig. Om någon hade varit sjuk i någon annan sjukdom som varit både allvarlig och farlig, dödlig, så hade vi frågat och pratat om. Inte bara en gång. Vi hade undrat hur personen mår, frågat hur det är, finns det något vi kan göra? Prata om det. Prata om det. Prata om det. En börda blir lättare att bära på om man har någon som hjälper till att lyfta den. (Sedan vill jag förtydliga att de som står vid sidan av en person som begår suicid inte kan hållas ansvariga för handlingen eller ska lastas för det varken av sig själv eller andra. Det jag ville lyfta var vad vi som medmänniskor kan göra för varandra.)
#polisennorralappland

Detta inlägg finns i sin helhet på Instagram-kontot emil.i.norralappland

Källa: Emil i norra Lappland, Kiruna