Tempelriket Bagan

Moa väcker stillsamt liv i mig igen, och jag vaknar nyvaket till precis när den första luftballongen lyfter och färdas sakta upp mot den orange-blåa himlen, och tätt efter följer fler. Klockan har precis passerat halv sex på morgonen, och när solen till slut orkar sig upp har vi en sagolik vy framför oss av det fantastiska Bagan.

Vi har kommit till Bagan, det forna buddistiska kungariket, som än idag har en mystisk och mäktig känsla över sig. Med sina över 2000 tempel, pagoder och kloster fyllde platsen sin funktion för tusentals år sedan, men fungerar idag som en stor turistattraktion för sitt land Burma. Med spridd kvalité och storlek står i princip allt kvar, där mycket är öppet och fritt för att utforska på egen hand. Så det är vad vi gör under dagarna, försöker hitta oupptäckta tempel och guldkorn på denna speciella plats med hjälp av tystlåtna och eldrivna mopeder.

Det är en helt annan typ av frihetskänsla när vi glider omkring i detta enorma område av historia, med ett system av oändligt många stigar samt jord- och grusvägar som sluter samman, och det visar sig vara enkelt att åka vilse. Men just att göra det är inte negativt alls, då det helt plötsligt kan dyka upp ett nytt litet tempelområde, som är unikt på just sitt sätt.

Gårdagens samkväm med de andra hostellgästerna blev lite för sen för min del, så därför tog jag tillfället i akt att ta en liten vila på en avsats 10 meter upp i luften.

Men nu börjar solens morgonstrålar sakta värma samtidigt som dimman skingras och Moa ruskar liv i mig. Vi sitter uppe på ett uråldrigt tempel och beskådar soluppgången som med hjälp av ljuset, luftballongerna och mystiken blir något alldeles extra. Detta tempel hittade vi under gårdagen och memorerade vägen, så när klockan ringde strax efter fyra var det bara att sakta puttra iväg med mopeden i mörkret och försöka lokalisera oss rätt.
Det gjorde vi, och nu har varit här sedan någon timme tillbaka, då
nattens mörker och kyla ännu gjorde sig påmind.

Luftballongerna syns först i miniatyrer, men sakta kommer de närmare och till slut svävar de ovanför oss. Det är en stillsam stämning och det verkar bli ännu en vacker dag. Vi stannar ett tag till innan vi försiktigt klättrar ner och åker iväg längs den lilla och jordiga vägen.

Rätt vad det är får vi bromsa in då ett stort sällskap av kossor möter oss och tvingar oss mot sidan så de får passera. Längst bak går deras skötare som hälsar glatt och
strövar bekymmersamt vidare med sin morgonsyssla. Vi åker vidare och är snart tillbaka inne i civilisationen som uppenbarar sig med trafik och morgonmarknader.

Låt oss se vad denna
dag har att erbjuda!

/ Emil Björnström