Home News Sport 125 IFK:are – Sören Cratz

125 IFK:are – Sören Cratz

0
125 IFK:are – Sören Cratz

Sören Cratz föddes 1948 och växte upp i Finspång, där han spelade i FAIK. Han debuterade i A-laget som 17-åring, i andradivisionen. Han var en teknisk mittfältare med bra passningsfot, men vek i närkamperna.

– Lagkamraterna kallade mig feg och klagade på att jag inte gick in i dueller. Jag var precis den typen av spelare jag gick hårdast åt när jag senare blev tränare, skrattar Sören Cratz.

Han var knappast någon ledartyp på planen, snarare en i mängden. Men på grund av en knäskada var han ofta avbytare och fick följa matcherna från sidan tillsammans med tränarna. Hans ställning i laget innebar även att han fick åka i samma bil som ledarna på väg till bortamatcherna. Finspångs AIK tränades under en tid av österrikaren Josef ”Pepi” Stroh, som hade fina meriter både som spelare och tränare. På såväl avbytarbänkar som under bilresor till Jönköping, Grimsås och Göteborg satt den unge Cratz och lyssnade på när Stroh och kollegorna pratade om träning och taktik.

I slutet av 1970-talet började Sören Cratz som assisterande tränare i FAIK. Det var som det kan vara i fotboll. Första säsongen gick jättebra. Året därpå åkte laget ur sin division. Men Sören Cratz hade fått smak på att träna fotbollslag.

Några år senare var han på en tränarkurs. Där berättade IFK-spelaren Eine Fredriksson att klubben behövde en ny assisterande tränare. Efter ett möte var saken klar och 1984 började Cratz att pendla till Norrköping.

Det första året blev lyckat. Som nykomlingar lyckades IFK vinna stora silvret. Året därpå var mer turbulent, och tränaren Lars-Göran Qvist tvingades avgå till sommaren. Sören Cratz tog över tillfälligt, men året därpå var han tillbaka som assisterande igen. Det var då han mötte sin läromästare Kent Karlsson.

Att ha en nära och förtrolig relation med spelarna, men samtidigt vara tydlig med vad som gäller. Att det inte är så märkvärdigt att vara tränare. Ödmjukhet. Det var saker Sören Cratz lärde sig av Kent Karlsson, och som skulle följa honom genom karriären.

– Det var då jag fick mitt lyft. Det lilla jag vet om fotboll, det har Kent lärt mig, säger Sören Cratz.

Karlsson och Cratz utvecklade IFK:s offensiva spel. Med ledare som Sven Hallin och Tommy Wisell kunde klubben värva kvalitetsspelare. I slutet av 1980-talet var IFK Norrköping plötsligt att räkna med igen, efter nästan två decennier utan en titel. 1988 vann IFK Norrköping med Cratz som assisterande Svenska Cupen. Då fick han ett erbjudande från Norge och IF Skarp. I Norrköping hade han jobbat som fritidsledare vid sidan av fotbollen. Nu fick han möjlighet att vara tränare på heltid.

Det blev bara ett år i Nordnorge. Men Sören Cratz lyckades ta upp laget en division, som planerat. Då ringde de från Värmland. Degerfors IF ville att han skulle träna laget. Cratz åkte dit och reagerade på att det fanns hela fem träningsplaner i anslutning till Stora Valla.

– ”Hur många föreningar tränar här?”, frågade jag. De kollade på mig som att jag var dum i huvet. Men sen tänkte jag ”här kan man göra grejer”.

Familjen Cratz trivdes väldigt bra i Degerfors. Som uppvuxen i en bruksort kändes det som hemma. Det var inget märkvärdigt. Engagemanget för laget var stort.

Klubben avancerade också genom divisionerna under Cratz tid i klubben. Hösten 1992 hade Degerfors tagit sig ända fram till kval till Allsvenskan. Man slog ut Djurgården i ett dubbelmöte tack vare bortamålsregeln. Klassiska Degerfors var tillbaka i finrummet. Men då var det dags för Sören Cratz att vända hem igen.

– Jag var på väg till IFK redan 1992. Men då hade man tagit beslut om att spela 3-5-2. Det ville inte jag. Så det blev året efter istället. I Degerfors sågs jag förstås som en svikare, säger Sören Cratz.

1993 tog han så över IFK Norrköping, nu som huvudtränare. Det var en förening som etablerat sig i den absoluta allsvenska toppen sedan SM-guldet 1989.

– Vi hyrde in Kennet Andersson, tog Janne Jansson från Öster och Pelle Blohm från Örebro. Vi spelade väldigt bra fotboll. Framförallt på Idrottsparken. Jag har under min karriär blivit beskylld för att spela långt, men här spelade vi väldigt bra.

Jonas Lind hade Sören Cratz som tränare i två omgångar. Han beskriver Cratz som en känslomänniska, men ändå pragmatisk.

– Han krånglade inte till saker och ting utan gjorde det på ett ganska enkelt sätt. Han kollade på vad han hade för spelare och byggde laget därifrån. Väldigt dedikerad, säger Jonas Lind.

En andraplats, fjärdeplats och en seger i Svenska Cupen blev facit under Cratz två år i IFK. Han ville gärna förlänga kontraktet med två år, men klubben erbjöd bara ett. Det slutade med att Cratz återvände till Degerfors och familjen som hade bott kvar där.

– Folk sa att jag var en loser om jag gick tillbaka dit. Men jag har aldrig haft nån vilja att träna storlag. Jag har trivts bra i alla lag jag varit i. Det är fotbollskillar man har omkring sig oavsett, säger Sören Cratz.

Nej, Sören Cratz hade kanske ingen vilja att träna ett storlag. Men han skulle ändå på sätt och vis vara med om att skapa ett. I slutet på 1990-talet ringde Hammarby IF och frågade om han ville träna laget. Sören Cratz kunde aldrig tänka sig att bo i Stockholm. Men så blev det ändå.

– Hammarby låg sist när jag tog över. De som anställt mig röstades bort. Jag hade knappt nån kontakt med styrelsen. Vi som drev det sportsliga var jag, Thomas Dennerby (assisterande) och en målvaktstränare som bara var med på vissa träningar.

Organisationen och förutsättningarna kunde minst sagt vara bättre. Få spelare var intresserade av att gå till Hammarby. Men laget gnuggade på. 2000 slutade man på åttondeplats i Allsvenskan. Men man lyckades värva en spelare, Peter Markstedt, inför 2001. Sören Cratz lyckades också övertala målvakten Lasse Eriksson att fortsätta ett år till.

Sen gick det som det gick. Hammarby IF tog sensationellt SM-guld 2001. Sören Cratz blev för evigt odödlig i södra Stockholm och firades med resten av laget på Mosebacke. Fast han gick hem tidigt från guldfesten och såg andra halvlek av Inter-Milan på teve istället.. 

– Är det något jag ångrar så är det faktiskt det. Men jag var så trött psykiskt. Jag ville bara hem.

Karriären fortsatte sen i en rad klubbar. 2008 var Sören Cratz tillbaka i IFK Norrköping igen, som assisterande till Mats Jingblad. Men han kände inte igen sin gamla förening.

– Det fanns ingen stark ledning tyvärr. Jag tyckte synd om Mats. Han hade ingen stöttning.

Efter ett misslyckat 2008 fick Cratz frågan om han vill ta över IFK:s juniorer istället. Han sa ja på ett villkor: att han fick driva det som ett A-lag, med riktig konkurrens.

– Jag förlängde träningspassen. När vi åkte på bortamatcher så fick de bästa spela hela matchen istället för att vi skulle rotera. Men de unga spelarna accepterade det.

Resultatet av klubbens arbete blev spelare som Christoffer Nyman, Alexander Fransson, Kristoffer Olsson och ”Mujo” Tankovic. Men Sören Cratz spelar ner sin egen betydelse.

– Det var Ulf Rann och Cay Kindlund som la grunden med killarna. Jag skötte bara finliret.

Efter en tid i IF Sylvia 2013–2014 var det så dags för Sören Cratz att gå i pension, efter 35 år som fotbollstränare och med meriter som få östgötska fotbollstränare kan matcha. Men mannen från bruksorten tar inte till några överord när han pratar om sin karriär.

– Så bra upplevde jag inte att jag var. Det var kul att få träna.

 

MÅRTEN MELLBERG

 

Foton: 

  1. Fotbollsgalan 2001: Årets tränare.
  2. Cratz på Malmö Stadion 1993.
  3. Med Kennet Andersson och Janne Jansson 1993.
  4. Bengt Julle Gustavsson, Sören Cratz och Kent Karlsson 1988.

 

Alla texter om 125 IFK:are finns här. 

Författare: Erik Johansson

Detta inlägg finns i sin helhet på IFK Norrköping hemsida.

Källa: Norrköpings Symfoniorkester, Norrköping