Kiruna bär Europas framtid – men staten och EU måste bära sin del

I dagarna meddelade gruvbolaget LKAB att ytterligare en tredjedel av Kiruna måste flyttas. 2 700 bostäder ska bort, liksom skolor och idrottsanläggningar. Samt alla de som bor där – såklart. Vi i den första vågen om 6 000 vet vad många nu i den andra vågen av 6 000 går igenom. Vi har själva varit där och är till viss del ännu där.

När min familj fick beskedet 2008 att vårt hus skulle påverkas av sjömalmen kom det som en total överraskning. Det var bara två år efter att vi köpt huset. Innan köpet hade vi ställt frågan: Kan huset påverkas i framtiden? Svaret vi fick var nej. Ändå stod vi där med beskedet, och allt vändes upp och ner.

Sedan dess har åren gått. Datum har flyttats, planer ritats om, och familjen har levt i en märklig blandning av väntan och vardag. Under 2026 – 18 år senare – är vårt nya hus högst troligt byggt. Det känns märkligt att skriva det. För trots all oro och alla frågor, känns det nu faktiskt hoppfullt och väntan är nu förväntan.

Men resan hit har också förändrat min bild av staden. Två lägenheter jag bott i har rivits, gymnasieskolan jag gick i är borta. Jag trodde jag skulle reagera inför detta men för min del konstaterar jag att – minnena finns kvar.

Den första lägenheten jag hade, huset där jag och min fru träffades, står inte längre där det gjorde. Men det har flyttats, och vi kan fortfarande besöka det. Platsen är förändrad, men historien består.

Givetvis kommer man att känna nåt när vårt nuvarande hus rivs men trivs vi i det nya så tror jag det är där vi har vårt hjärta och bygger framtiden och nya minnen.

På samma sätt är det med Kiruna, jag kör eller går igenom stan och känner ibland att jag knappt vet var jag är. Vägar jag kört på hela livet är avspärrade. Hus har rivits, andra har fått hjul och flyttats, nya har byggts. Till och med vår älskade träkyrka har fått sin ceremoniella avfärd.

Men mitt i allt detta lever vi vidare. Vi fortsätter, vi hittar nya rutiner, vi bär med oss det gamla och bygger det nya.

I mitt arbete inom näringslivs- och samhällsutveckling pratar vi ofta om möjligheterna med allt som sker i Kiruna. Hemma möter jag det personliga: flyttlådor, samtal vid köksbordet, barnens frågor. Det är vemod och framtidstro i samma andetag. Precis som för hela Kiruna.

För det här handlar inte bara om oss som förlorar eller flyttar ett hem. Det handlar om mineralerna under våra fötter – avgörande för Europas industriella omställning. Det handlar om turismen som växer när människor från hela världen reser för att uppleva det vi ser varje dag. Det handlar om rymden, om Esrange, om försvaret som ser norrut. Kiruna är inte längre bara en gruvstad – vi är en viktig pusselbit i något mycket större.

Men mitt i allt detta stora får vi inte glömma det lilla. De enskilda människorna, de familjer som nu står inför samma besked som vi fick 2008. Först är det en chock, sedan en lång process av tankar, känslor och information som måste landa.

Man kan säga att det enda som är konstant är förändring men i Kiruna är förändring nåt som alltid varit påtagligt. Tålamodet, envisheten och samarbetet – det som byggde staden för 125 år sedan – bygger oss fortfarande.

För i slutändan handlar det inte bara om oss. Vi flyttar på oss och utvecklar för framtiden, för Sverige. För Europa.

Och när framtidens generationer ser tillbaka på Kirunas omvandling, tror jag inte att de kommer minnas damm eller flytt stök. De kommer minnas att vi vågade.

Men frågan i nutid är: Vem ser det i dag? Vem i Sverige och Europa erkänner att vi vågar – och att de behöver ge stöttning för att allt detta viktiga skall ske utan att Kirunaborna skall bära lasten.

Man har talat om Lex Malmfälten, det vill säga det som sker i malmfälten är så unikt så man måste kunna görs undantag i lagar, processer och regelverk. Det gäller allt från markfrågor, avskrivningsregler, samordning mellan myndigheter och slopad byggmoms för att sänka produktionskostnad. Men trots tal om en malmfältsdelegation har man från rikspolitiken i alla år duckat för denna fråga. När allt är sagt och gjort är lite sagt och än mindre gjort från rikspolitik och myndigheter.

För nu innan den första vågen ens landat på stranden med alla förändringar med viktiga frågor som mark, nytt fullvärdigt sjukhus, järnvägsstation och det som återstår att flytta byggs en ny andra våg upp i fjärran men i samhällsplanerings perspektiv i närtid

Det krävs mer än ord om staten och EU menar allvar måste de visa det i handling:

• Mark för långsiktig planering – så att en hel stad nu kan byggas, inte nödlösningar.

• Slopad byggmoms i Malmfälten – för att sänka byggkostnaderna.

• Avskrivningsregler som inte straffar kommunen – när nya skolor och lokaler krävs.

• Trygghet för familjerna – ingen ska få högre kostnader eller sämre service inom sjukvård och skola som tack för att man möjliggör Europas omställning.

• Infrastruktur som håller för nutid och framtid – Oavsett om det handlar om dubbelspår på malmbanan, vägstandarden på (dödensvög) E10 eller täta flygförbindelser måste saker ske och få strategiskhöjd och långsiktighet i planeringen. Inte operativt kortsiktigt brandsläckande och good enough tänk.

• EU fonder för omställning – Om kolregioner i Europa får miljardstöd för att ställa om – varför skulle inte Malmfälten få samma stöd när EU:s oberoende bygger på våra resurser?

Vi bär Europas framtid i våra flyttlass – men kan inte bära ensam

Vi har redan visat att vi klarar förändring. Vi har lämnat hem, vi har skapat nya. Vi har burit hoppet vidare till våra barn, som lär sig att minnen kan följa med och att framtiden går att bygga på nytt.

Men vi kan inte bära allt själva. Nu är det statens och EU:s tur att ta ansvar – inte med fler ord, utan med verkliga beslut.

Kiruna bär Europas framtid. Men vi kan inte bära ensam.

Robert Ylitalo VD/CEO, Kiruna Växer