<\/p>\n
Landh\u00f6jningen blev ett allt st\u00f6rre problem f\u00f6r hamnen under 1600-talet och \u00e5r 1649 m\u00e5ste staden flyttas. Fr\u00e5gan var vilken plats staden skulle flytta till.<\/p>\n
\u2013 Det som i dag \u00e4r stadshalv\u00f6n figurerade i en tvist mellan G\u00e4ddviksb\u00f6nderna och kyrkan under 1400-talet och 1500-talet. F\u00f6rst kallas platsen f\u00f6r Br\u00e4nd\u00f6n, sedan Bod\u00f6n – stadshalv\u00f6n var d\u00e5 en \u00f6 men, nyttjad som utmark. Kanske f\u00f6rst svedjebruk och sedermera som f\u00e4bod vilket br\u00e4nd- och bodnamnen indikerar, s\u00e4ger Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum.<\/p>\n
Staden flyttades till platsen d\u00e4r det redan fanns en uthamn och Erik Eriksson Niures stadsplan med rutn\u00e4tsm\u00f6nster finns i stort sett bevarad till i dag.\u00a0<\/p>\n
\u2013 Det var 32 borgare som anm\u00e4lde f\u00f6rflyttning, men 17 stannade kvar vid sockenkyrkan i Gammelstad, s\u00e4ger Erica R\u00f6nnb\u00e4ck, museipedagog vid Friluftsmuseet H\u00e4gnan, och g\u00f6r en koppling till nutidens hamn.<\/p>\n
\u2013 Nu \u00e4r vi d\u00e4r igen. Nu ska vi muddra hamnen i Lule\u00e5 d\u00e4r skeppen kommer in.<\/p>\n
Det var sv\u00e5rt att f\u00e5 den nya staden att v\u00e4xa fram. Sv\u00e4lt\u00e5r p\u00e5 1600-talet och 1800-talet och stora br\u00e4nder vid tv\u00e5 tillf\u00e4llen, 1653 och 1657, fick en stor del av inv\u00e5narna att flytta tillbaka till Gammelstad tills staten ingrep, ber\u00e4ttar hon.<\/p>\n
\u2013 \u00c5r 1649 var det bara h\u00e4lften av de som var skrivna som borgare som bodde d\u00e4r. Det var en l\u00e5ngdragen process att etablera den nya stadsk\u00e4rnan med en befolkning som bodde d\u00e4r. Dessutom innebar det Bottniska handelstv\u00e5nget, best\u00e4mmelser som i praktiken innebar att m\u00e4nniskor i Norrland och Finland inte fick s\u00e4nda fartyg till orter s\u00f6der om Stockholm och \u00c5bo eller ta emot bes\u00f6k av utl\u00e4ndska fartyg, ett allvarligt hinder f\u00f6r den ekonomiska utvecklingen i norra Sverige och Finland. Efter att det upph\u00e4vdes 1765 kunde Lule\u00e5 v\u00e4xa, s\u00e4ger Erica R\u00f6nnb\u00e4ck.<\/p>\n
\u2013 Under en \u00f6verg\u00e5ngsfas hade man kvar sina bondg\u00e5rdar, men successivt utvecklas en renordlad stadsbefolkning. Ocks\u00e5 g\u00e5rdarna hade kreatur och odlingslotter, det var inte den stadsbebyggelse som vi har i dag. Befolkningen hade ena benet i jordbrukssamh\u00e4llet och det andra i handeln i staden, men s\u00e5 sm\u00e5ningom f\u00f6rsvann allmogemilj\u00f6n, till\u00e4gger Nils Harnesk.<\/p>\n
Under b\u00f6rjan av 1800-talet fanns 947 personer i Lule\u00e5. N\u00e4r Lule\u00e5 blev residensstad i Norrbottens l\u00e4n efter Pite\u00e5 fanns omkring 1 400 inv\u00e5nare i staden och industrier v\u00e4xte fram i mitten av 1800-talet. Det var ett helt nytt s\u00e4tt att leva f\u00f6r Lule\u00e5borna, ber\u00e4ttar han.<\/p>\n
\u2013 En annan kultur utvecklats kring ett stadshem som ligger vid navet av handeln. Klassklyftorna blev tydligare. Tidigare skiktningar fanns inom byarna och fortsatte g\u00f6ra det i viss m\u00e5n, men nu blev hierarkier koncentrerade till st\u00e4derna dit vinsterna fr\u00e5n handeln dessutom flyttades.<\/p>\n<\/div>\n