För 25 år sedan, strax före millennieskiftet, publicerade framtidsanalytikerna i företaget Kairos Future tankar om hur vi bör leva för att vara lyckliga och framgångsrika i en tänkt framtid. ”Fusklapp för framtidsfolket” hette en lista över tio budord som varje människa bör förhålla sig till. Jag blev väldig tagen av den listan och har, i mitt yrkesliv såväl som privat, försökt ha dessa budord i åtanke och försökt leva därefter.

Det har väl gått sådär… Men bara att ha särskilt några av dem i bakhuvudet har hjälpt mig i många situationer. Inte vet jag om jag tog bättre beslut – livet mitt har stundtals varit ganska krokigt – men där finns klokskap som jag gärna vill dela med mig av.

Ett grundläggande budord är nr 1
som lyder Du ska icke börja utanför dig själv. Det handlar om att lära känna och bottna i sig själv, och vikten av att ha mål och en riktning i livet. Att ha värderingar och principer som vägledning.

En annat basic sanning finns i det nionde budet, som har rubriken Du ska icke sprida misstro. Det handlar om det viktiga ordet tillit. Utan tillit mellan människor blir ingenting bra. Inte mellan kollegor, absolut inte i en kärleksrelation.

Men de två budorden som kraftigast har påverkat mitt liv är det sjätte och det sjunde som lyder Du skall icke nöja dig med mindre än det bästa respektive Du skall icke rynka på näsan åt visioner. De gav mig mycket kraft och ledde till många bra prestationer, både i arbetslivet och privat. Men de ledde mig också, ett antal år senare, in i en långvarig utbrändhet.

Jag var i många år en väldigt duktig kulturtjänsteman. Jag gjorde många bra saker och fick uppmärksamhet och cred för det. Jag imponerades av andra högpresterande människor och jag ville alltid att det jag presterade skulle vara det allra bästa, det skulle vara fantastiskt. En viktig insikt om hur farligt detta synsätt kunde vara fick jag när framgångssagan började ta slut och jag uppsökte en psykoterapeut. Han lyssnsde på mina fantastiska högprestationstankar och frågade vid ett tillfälle ”Björn, vad är motsatsen till Fantastisk”? Och jag svarade, efter en stunds eftertanke ”Medelmåttig”. 

Hajar du? Rätt svar är naturligtvis ”uselt” eller nåt i den stilen. Men att jag skulle göra något uselt dåligt fanns inte ens på kartan! Och strax därpå tog kraften slut och undertecknad gick in i den berömda väggen och stannade där rejält länge. Jag orkade inte längre vara bäst, orkade inte bära på alla stora visioner. De högt ställda målen och de goda ambitionerna knäckte den store starke.

Det här var 15 år sedan. Och den händelsen och insikterna jag fick förändrade mig i grunden. Jag behöver inte längre högprestera, jag har ingen ambition att vara fantastisk. Det var fint så länge det varade, men priset var högt. Eller kanske nödvändigt och ofrånkomligt?

Man är ju trots allt bara människa, men sina styrkor och svagheter. Och förresten: vem älskar en perfekt människa som gör allting rätt?! ”Perfect is the enemy of good” som Voltarie formulerade saken. Ännu vassare var Marilyn Monroe med sitt ”Imperfection is beauty, madness is genius”. Själv brukar jag numera säga  ”Perfect is boring”.

Fotnot: Du kan ladda hem Fusklappen från kairosfuture.com, sök på ”framtidsfolket”.

Text: Björn Ahlsén, kulturbyråkrat emeritus

Roxys kulturtips!

Vårdklockans kyrka 26 maj kl. 19.00!

SARAH LÖFQVIST

med Sara Boström, Mattias Svensson,
Tomas Johansson och
Oliver William Jones.
Biljettpris: 100:- betalas vid entrén.