Extra stöd, en extra spelare och hängivna supportrar. Gärna det. Men publikmässigt spelar det gotländska fotbollen i en verklig gärdsgårdsserie.
Visst är det underbart att uppleva sport live. Hur tråkigt det nu än kan vara med en fotbollsmatch, en riktigt tafflig insats som långt före slutsignal innebär en ny inkasserad förlust, en vändning i slutminuterna som heter duga och pumpar upp adrenalinet till toppnivå eller en komfortabel insats med segern bärgad med god marginal och tre nya pinnar in på kontot så går det inte att säga annat än att fotboll ska upplevas live. På plats. Som publik.
I det sammanhanget är det lite märkligt att Gotlands fotboll aldrig har haft någon egentlig publikkultur.
Och nu menar jag supportrar. Äkta vara. Äkta hjärta. Äkta kärlek. Inte svansen som kallar sig för fansen men härjar som värsta gangsters.
När horden av maskerade (det är väl dessutom förbjudet?) ligister stormade planen på Tele 2 Arena under matchen Djurgården–AIK i våras, skrevs ett nytt kapitel i den redan alldeles för tjocka svenska boken om idioter som kallar sig publik.
Visst, känslor. Absolut! Idioter? Visst! Publik? Näpp.
De här avarternas uppträdande leder ju enbart till en enda sak: att folk som gillar att se fotboll live drar sig för att ta med barn och föräldrar på matcher.
Fans? Säkert.
Fotbollskultur, begåvning och engagemang? De frågorna lämnar vi obesvarade.
Med det sagt så kan det vara rätt skönt att släntra in på en lokal match, dam eller herr, lokal serie eller i fastlandsserie, och bara slå sig till ro för att uppleva lite äkta fotbollskultur.
Tillsammans med ett par hundra andra själar. Fler är det ju faktiskt sällan.
Ser man till antalet licensierade spelare, antal lag i seriespel och antal serier på seniornivå, är fotbollen utan tvekan öns största sport. Precis som i landet i övrigt. Fotbollen regerar i antal. Men medan folk ändå sliter sig från tv-soffan och någon betalkanal för att tillsammans med tiotusentals andra vara den tolfte spelaren i Allsvenskan, är det ett annat mönster på Gotland. Här köas det inte till fotbollsmatcherna precis.
De som regerar i publiktoppen på Gotland är innebandyn. Endre IF:s trogna och starka SSL-lag toppar allt som oftast damernas publikliga. På herrsidan har Visby IBK återkommande lunkpublik runt tusen med toppar ett par hundra högre.
God tvåa är hockeyn. Där har Visby Roma efter alla år som en toppkandidat i Hockeyettan en stadig skara på fredagkvällar på runt 700 pers.
Då ska vi ha i minne att det inom öns innebandy finns just två seniorlag med den följden att det inte finns några lokala serier. Hockeyn har nämnda Visby Roma och Sudrets HC. Inget annat lokalt seriespel på seniorsidan där heller.
Och så har vi då fotbollen.
Öns största sport. Öns minsta publik.
Den här karamellen till ekvation kan ni
gärna få suga på fram-
över. Själv har jag mängder av teorier – och det är jag inte
ensam om – men att bara trolla fram en kanin ur hatten som quick fix-lösning överlämnar jag med varm hand till er i hängmattan.Och när ni tröttnat på det, packa er iväg till en lokal fotbollsplan en sommarkväll när serierna tröskar igång igen och upplev lite äkta, svensk fotbollskultur.
Som älskad publik, inte som hatade fans.
Carl-Henrik Fridén
Källa: FC Gute
