Politik och styrning torde tjäna landets bästa. Stat, region, koncern, vård, skola, kultur, idrott, landsbygd, stad … människa. Utan människor, inga industrier, kommuner, företag. Inte heller marknaden är någonting förutan människan. Ett land = ett definierat territorium, en regering och människor.

Ändå är det som att just människans bästa glöms bort. Kan man tycka, när man återkommande ser röd flagg inom flera av de mest centrala delarna av samhället. Den svenska vården. Skolan. Ökad psykisk ohälsa, där man börjar prata om scenarier där vart tionde barn kan komma att behöva psykiatrisk specialistvård. Statistiken visar ett folk med höga nivåer av skadlig stress. Sverige ligger på ”plats ett” i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. Och de ekonomiska klyftorna ökar enligt SCB så pass att andelen hushåll med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin. Hörde ni. Någonsin. Detta samtidigt som Sverige har blivit ett paradisland för väldigt rika. Svenskar är också det folk som enligt studier dyrkar rika människor mest. 

Vad hände med det land som en gång var det mest jämställda i världen? Den drivande kraften bakom 1900-talets svenska välfärdsstat var
den lika älskade som hatade social-
demokraten Ernst Wigforss. Han var finansminister år 1925–26, 1932–36 och 1936–1949. Under Wigforss ministertid fick Sverige enligt historien en häpnadsväckande ekonomisk utveckling. Han arbetade för en ständigt växande jämlikhet. Wigforss frågade sig: skulle fattigdom alls finnas, om den fördelades lika? 

Vad är det vi bär allra närmast hjärtat genom livet? Väldigt individuellt givetvis, men om man hårdrar det och synar vad människan ångrar vid dödsbädden, så framträder några röda trådar. Man ångrar att man inte har spenderat mer tid tillsammans med dem som verkligen betyder något. Man ångrar att man har jobbat alltför stor del av sin tid. Man ångrar att man har levt efter omvärldens förväntningar istället för att ha varit sann mot sig själv. Man ångrar att man har haft avsaknad av mod att uttrycka sina känslor och därför inte varit den man hade kunnat bli. Ungefär så.

Det säger en del om människans existentiella behov. 

Vi lever i ett samhälle där man anser att gemene man bör arbeta allt mer och allt längre och där man successivt höjer pensionsåldern. Där en arbetsdag, som i mina föräldrars generation var luftig och ”randig med andningspauser”, nu för många är koncentrerad och slimmad och effektiviserad (nästan som om en förskjutning skett där datorns kapacitet och egenskaper tillskrivits oss individer). Statliga riktlinjer pressar in våra skolbarn i allt snävare fack. När jag växte upp fostrades jag av landets förebilder i en solidarisk anda, idag lär de styrande ut egen vinning. I en allt mer artificiell värld. Ett konstant pockande brus, en strobbandetiktokifierad ljud- och bildström.

För den människa som strävar efter att förstå sin omgivning, ter sig vardagen allt mer obegriplig. Vad hände med det enkla? Det gripbara? Det stilla? Less is more.

Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt … Ja vad ni vill. Frihet.
Sa finansminister Ernst Wigforss för cirka hundra år sedan.

Text: Kristin Parknert, Kommunikatör på GotlandsMusiken

Roxys kulturtips!

EBBA GOLD

Ebba Grön, Imperiet & Thåström Tribute

Plats: DONNERS Tid: 17 juni

Biljetter: www.nordic.se