Invasiva arter sprider sig i Sverige – 16 högriskarter har setts i Luleå senaste året

Finns det nordamerikansk bäver i Sverige?

En nordamerikansk bäver i Stockholmsområdet? Knappast. Enligt experten är det i princip omöjligt att skilja arten från den inhemska europeiska i fält. För Jägareförbundets Invasiva art-grupp är felrapporteringar av invasiva djur vardag.

I september förra året kom en annorlunda rapport in till Artportalen.
En person hade tyckt sig se en nordamerikansk bäver i Tyresta Nationalpark i Haninge kommun.

P-A Åhlen, biolog och jägare med mer än 20 års erfarenhet av invasiva arter i Sverige, är minst sagt tveksam till att rapporten verkligen gäller en kanadensisk bäver.

– Det enda sättet att okulärt skilja en kanadensisk bäver från en europeisk är att koka kraniet och sedan titta på sömmarna. Så det kan vi avskriva direkt, säger han.

Den nordamerikanska bävern finns i Finland, där den planterades in på 1900-talet efter att den europeiska bävern utrotats. I Sverige återinfördes i stället den europeiska bävern. Arterna skiljer sig genetiskt, men är i princip omöjliga att skilja åt med blotta ögat.
I stället används e-DNA från vatten och spår i miljön för att fastställa art: Det finns ingen nordamerikansk bäver i Sverige.

Bäverrapporten är långt ifrån unik. Varje år strömmar observationer av misstänkta invasiva djur in – men många är fel.
Ofta handlar felrapporterna om att många djur helt enkelt är svåra att se skillnad på.

– Ta mårdhunden som exempel, det kommer in mellan 600 och 1 000 observationer av mårdhundar per år i Sverige. Omkring fyra till sex promille av dessa är korrekta. Det är för svårt att skilja dem från grävling. Inte ens vi som jobbat med mårdhund i över 15 år kan se skillnad på en mårdhund och en grävling om den går snett ifrån oss på 20 meters avstånd i skymning. Det går inte.

P-A Åhlen är en del av Jägareförbundets invasiva arter-grupp, en grupp på totalt elva jägare som på uppdrag av Naturvårdsverket arbetar med
att skjuta av de invasiva djurarter som påträffas i Sverige.
P-A Åhlen anser i dag att de har god kontroll på alla invasiva djurarter i Sverige.

– Vi har väldigt snabba tipsare, som är oumbärliga för oss även om det ibland blir fel. Så fort det landar en nilgås i Sverige så går telefonerna varma. Mårdhundarna har vi ett system med Judasdjur (ett system där man släpper ut infångade mårddjur med spårsändare) för i hela norra Sverige, men även där är tipsen väldigt viktiga. Bisamråttorna är också funktionellt utrotade tack vare vårt arbete.

Undantaget är om djuren redan är etablerade i landet – som till exempel kanadagåsen.

– Vi jobbar för att motverka att djuren etablerar sig i landet. Den enda gången vi inte behöver göra någonting är om ett djur har stor geografisk utbredning i landet. Kanadagåsen får vara. Men jag gissar att vi om 30-40 år har väldigt få kanadagäss kvar ändå, eftersom de skjuts ändå i jakten på den inhemska grågåsen, säger P-A Åhlen.

Baserat på det totala antalet observationer i Sverige är det just Kanadagåsen som rapporteras mest. Det finns över 700 000 observationer av fågeln på Artportalen, men den stora merparten av dessa observationer är ännu inte verifierade av SLU.

Hur ska man som privatperson tänka om man ser ett djur som man tror är invasivt, men inte är säker. Ska man tipsa ändå?

– Ja, det är väldigt viktigt. Vi har ju en och en halv heltidstjänst som bara jobbar med att ta emot tips. Men det är viktigt att ta en bild. Det är väldigt svårt med bara en muntlig redogörelse. Med en bild har vi ju någonting att få en nagel under och bara jobba på.