När jag kom upp i ottan första morgonen visste jag att det inte bara var vädret som skulle vara extremt – publiken också. Trots bitande minusgrader hade människor från världens alla hörn tagit sig hit. Från Australien till Venezuela, från Japan över till Frankrike och Spanien – de stod där, invirade i tjocka jackor, mössor och glittrande ögon. Det är något särskilt med rallypubliken: samma glöd, samma värme i gemenskapen oavsett var i världen man kommer ifrån.
Jag minns särskilt ett par från Sydney. De berättade hur de hade sparat länge för denna resa, och hur de fascinerades av den nordliga vinterens kontrast mot sin vanliga sol och hav. De hade köpt biljetter långt innan någon visste exakt hur kallt det skulle bli – men kalla det för passion, envishet eller ren kärlek till rally. De stod där och hejade, höjde flaggor och sjöng för sina favoritförare, och tiden stod liksom stilla i det vita ljuset.
Genom hela helgen navigerade förarna specialsträckorna, från snabba isiga byavägar till tekniska partier där det gällde att hitta greppet – trots nordliga vindar som tjöt genom tallarna. Skogarna verkade andas ut kall luft medan motorerna vrålade förbi. Det var hårt, exakt och elegant – rally på allra högsta nivå, och publikens jubel ekade över snövidderna.
Trots tiden – och trots att solen ännu bara knappt lyste över horisonten – var där redan massor av folk.
Men det var söndagsmorgonen som etsade sig fast mest av allt. Klockan var 06:45 på specialsträckan Västervik när jag vandrade ut mot publikplatserna, fortfarande omgiven av ett dis av frost som steg från marken. Trots tiden – och trots att solen ännu bara knappt lyste över horisonten – var där redan massor av folk. Människor hade tänt eldar, små och stora, kring sina ryggsäckar och lägerplatser. Lågorna slickade försiktigt på iskristallerna i luften och värmde händerna på dem som höll sina läskflaskor och termosar nära elden för att tina dem en aning.
Det var som om eldar och samtal var ett eget slags rally: en fest av värme mitt i vinterns grepp, ett kollektivt andetag av hopp och väntan. Och när de första rallybilarna sköt ut ur skogens mörker, följda av en kaskad av ljud och snövirvlar, såg jag hur någon reste sig, fyllde lungorna med frostig luft och log. Den där gemenskapen, där bland eldar och frusna leenden, var rallyt i sin renaste form.
För i slutändan är det inte bara hastigheten eller isen som definierar Rally Sweden – det är människorna. Deras värme ack så mycket starkare än någon vintervind.
Robert Ekblom / Officiell fotograf Rally Sweden Umeå
