Under november har jag haft förmånen att besöka Japan för första gången. Det blev en spännande resa i ett land med en lång historia som fortfarande har en kejsare. Det fick mig att tänka på en helt annan kejsare, han i H.C. Andersens saga. Och därifrån var steget förvånansvärt kort till den svenska tidningsbranschen.

H.C. Andersen hade nog känt igen sig på ett möte där ett stort tidningshus presenterar sin framtidsplan. På duken står det utveckling. På orten det handlar om har tryckeriet stängt, redaktionen krympt och tidningen kommer ut mer sällan. På vissa håll har den försvunnit helt. Det som en gång var stora, välfungerande verksamheter har slaktats bit för bit. Nu säljs till och med fastigheterna där tidningarna en gång gjordes. På duken står det fortfarande utveckling.

I Kejsarens nya kläder vågar ingen säga vad alla ser. Det krävs ett barn längs gatan för att säga att kejsaren är naken. I mediebranschen kan det räcka med en fråga från en läsare på en ort där två tidningar har slagits samman, redigeringen flyttat till en central redaktion och delar av produktionen lagts i ett land med lägre lönekostnader. Vad är det som har utvecklats här hos oss?

Jag förstår att ett tidningshus behöver få ekonomin att gå ihop. Det behöver vi också. Men när besluten fattas allt längre bort måste utvecklingen bedömas där läsarna bor. Som kommuninvånare vill vi kunna ta del av offentlig information och veta vad som beslutas i kommunfullmäktige. Vi vill också veta vad som händer på orten, från föreningens nästa arrangemang till den nya butiken som öppnar. Alla har inte smarttelefon eller ett konto på sociala medier. Många drar sig dessutom för att klicka på länkar av rädsla för att bli lurade. 

Där kommer Den fula ankungen in. Gratistidningarna har länge betraktats som mediebranschens mindre fina släkting. Vi tog inget betalt av läsaren. Vi bars av lokala annonsörer och delades ut till hushållen. Samtidigt fick många prenumererade dagstidningar stora presstöd. Sett från vår sida av bordet gav de skattepengarna också utrymme för satsningar på annonsmarknaden som gjorde det svårare för oss att överleva.

Ändå finns vi kvar. Det ligger många års arbete bakom det. Vi har fått räkna på varje utgivning, sälja annonser och göra en tidning som människor faktiskt vill öppna när den kommer i brevlådan. Varje vecka behöver någon ringa det där samtalet, gå på det där mötet och fånga upp det som är på väg att hända på orten.

Den lokala gratistidningen har tagit över som den tryckta tidning som når flest hushåll. Det ger oss också ett ansvar. En stor upplaga är värd mest när läsarna hittar något i tidningen som angår dem och när den lokala handlaren märker att annonsen gav kunder i butiken.

Jag tror att framtidens lokala mediemarknad formas av medieaktörer som finns kvar på orten och gör plats för dem som verkar där. Techjättarna har redan visat hur stort intresset kan bli när användare och samarbetspartner själva bidrar med innehåll. Hos oss kan det vara fotbollsföreningen som tipsar om lördagens match, handlaren som berättar att en ny butik öppnar eller kommunen som informerar om ett beslut som berör grannarna. Sociala medier har vi gott om. Nu är det dags för lokala medier att ta plats.

Andersens ankunge behövde tid för att växa. Det har vi också behövt. Nu vill vi fortsätta växa, samtidigt som en viktig del av vår historia går mot sitt slut. I nästan trettio år har vi haft ett fint samarbete med tryckeriet i Luleå och dess personal. Det är förstås vemodigt att det nu stänger. Vi jobbar för att hitta en långsiktig lösning så att tidningarna fortsätter att nå er läsare.

Fortsättning följer. Och en sak kan jag lova. När vi berättar om nästa steg ska vi se till att ha kläderna på. Gratistidningen kan du lita på!

Peder Gidlund, Norrbotten- och Västerbotten Gratistidning

redaktiongt